Rio de Janeiro sades vara en av de vackraste städerna i världen, omgiven av höga berg bebyggda av små hus liggande i en frodig grönska. Den låg på den västra sidan av bukten. Staden bestod mest av små vita hus av sten och trä med rött tegeltak.

"En av de skönaste hamnar i verlden"
Här fanns över fyrtio små kyrkor, sjukhus, endast ett fåtal hotell och värdshus, teater, skolor och det stora kungliga palatset. Den sades i beskrivningar påminna om de äldre delarna av Portugals huvudstad Lissabon. Brasilien hade tidigare varit en portugisisk koloni men var nu ett kejsardöme.

I en samtida bok, "Allmän Contorist", försäkrar författaren att boken innehåller " med mycken möda inhämtade uppgifter":

Rio de Janeiro
En af de skönaste hamnar i verlden, - räknar 200.000 invånare. Den har några bomullsfabriker, många diamantslipare, guld- och silfver -arbetare.

De vigtigaste exportartiklarna äro: Socker, Caffé, Bomull, Rum (rom), Hudar ,Talg, Indigo, Tobak, Ris, Byggnads- och färg- trä, Grofva bomullstyger, Ädla stenar, Guld, Silfver, Sköldpaddor, Drouger

Svenskt järn var populärt
Den främsta exportvaran var kaffet. Tidigare under 1800-talet exporterade man lika mycket kaffe som alla andra kaffeexporterande länder tillsammans. Man importerade också många saker från andra länder och i en beskrivning berättas:

Importen från moderlandet Portugal är främst vin och olja; från Sverige järn, som föredras före engelskt järn, på grund av dess överlägsna egenskaper.

Mutade tjänstemän
Daphne hade tidigare legat i hamnarna i London, Cardiff, Rangoon och Falmouth. Där hade allt skötts enkelt och snabbt. Från Daphnes loggbok framgår inte hur arbetet sköts i Rio de Janeiros hamn.

Av samtida källor vet vi att alla inkommande fartyg var tvungna att segla till en viss plats i hamnen och invänta två båtar från hamnen och tullen, annars kunde de bli beskjutna. Man kunde få böter för många saker som man inte visste om. Det var vanligt att tjänstemän mutades.

Höga tullar
Lasten kunde också ställa till problem. Det var höga tullar på allting, särskilt järn, kol och bly. Ingenting fick tas ombord eller av fartyget utan att man fick betala höga tullar för det. Detta gällde också besättningens mat som endast fick tas ombord i mindre mängder. Ingen fick gå ombord eller lämna skeppet utan tullens tillstånd.

Man var endast tillåten att lossa fyra timmar om dagen. Endast tre fartyg kunde lägga till vid lossningsplatsen samtidigt. Det var också svårt och mycket dyrt att få tag på ballast till skeppet när lasten var lossad.

Sjuka besättningsmän
Men allt går bra med Daphne och man lossar sin last, 6667 tunnor cement. Den 14 februari har man lossat färdigt och samtidigt tagit in ballast. Flera av besättningen blir dock sjuka och flera måste vårdas på sjukhus. När man lämnar hamnen den 24 februari måste tre män stanna kvar på sjukhuset. Nästa dag bogseras man ut av en ångbåt till vattnet utanför hamnen.

Här slutar Daphnes loggbok. Vi vet inte var hon reste vidare med sin ballast på 468 ton.

Rio de Janeiro. Staden var känd för sin skönhet, men det kunde vara problem att få kontakt med de lokala myndigheterna.

Klicka på bilden och läs om hur farligt det kunde att vara sjöman i Rio de Janeiro vid denna tid!