År 1878 när Daphne låg i Rio de Janeiros hamn, förekom fortfarande slavarbete i Brasilien. Redan på 1500-talet förekom en organiserad slavhandel till Brasilien.

Flera miljoner slavar
Varje ägare av en sockerplantage, hade rätt att "importera" 120 slavar årligen från Afrika. Det antal slavar som skeppades över till Brasilien uppskattas olika av historiker - alltifrån 3.5 till 13 miljoner från 1500-talet fram till att slavhandeln upphörde.

Brasilien var fram till 1822 en portugisisk koloni. Från Portugals afrikanska kolonier "exporterades" slavarna, en handel som Portugal blev världsledande i för en tid.

Slavar som konsumtionsvara
De afrikanska slavarna utnyttjades på plantager där man odlade bomull, kaffe, socker, tobak, i guld och diamant-brytning samt även i hushållsarbete.

I många fall levde de i eländiga omständigheter, de var tvungna att arbeta mellan tolv och femton timmar per dygn. Slavarna sågs som en konsumtionsvara. En slavs arbetsliv varade i allmänhet bara tio till femton år.

Handeln med slavar förbjöds så sent som 1853 i Brasilien. Nästa lag stiftades 1870, då barn till slavar skulle bli fria. Först 1888 upphörde slaveriet, omkring 700 000 slavar frigavs. Slavägarna fick ekonomisk kompensation från staten, för sin förlust.

Gävleskepp i slavfart
Kanske användes även fartyg byggda i Gävle i denna obehagliga hantering. Fullriggaren "Daniel Elfstrand Persson" byggd 1857, hade bytt namn och ägare ett antal gånger, när det blev liggande i hamnen Port Chalmers på Nya Zeeland som flytande snickeri.

Vid sekelskiftet hittades i lastrummet flera hundra hand- och fotbojor. En loggbok vittnade om att skeppet använts åtminstone i slavfarten mellan Afrika och Västindien.