Järnvägen

Hufvudvägarna, till de mesta anlagda på de öfverallt förekommande sandåsarna och hedar, äro i följd av de torra läget i allmänhet goda, men tåla ej tunga foror, emedan hjulen då vår- och höste-tid lätt nedgräfva sig i den lösa sanden. Före Gefle-Dala jernvägs anläggning var förhållande sådant med den så kallade bergslags-vägen, som från Dalarne leder till Gefle, hvilken då måste vidkännas betydliga qvaniteter af alla slags jernprodukter,…, kunde då, vår- och höste-tid, ej i mörker befaras utan fara att stjelpa i de ofta öfver en fot djupa hjulspåren.

Så beskriver lantmätare Åhrman de dåliga vägarna i Gästrikland år 1861. De skapade problem att forsla järnprodukterna till Gävle.

Enorma kostnader
Under 1840-talet började bruksägarna planera för en järnbana, där hästar skulle vara dragdjur. Planerna ändrades i och med ångkraftens genombrott.

Lösningen på transportproblemen blev en järnväg mellan Falun och Gävle. Kostnaderna var med den tidens mått enorma, nära 6 miljoner riksdaler.Gefle-Dala jernväg invigdes i sin helhet den 13 juli 1859.

Stationerna äro Gefle, Lund, Bäck, Margretehill, Jädran, Kungsgården, Storvik, Robertsholm, Källviken, Korsnäs, och Fahlun. Dessutom äro på lämpliga platser utefter jernvägen anlagde 25 vaktstugor, hvardera byggd för tvenne hushåll.

Farliga farter
Järnvägarna sågs som ett komplement för att underlätta tunga transporter av malm och järn som forslades på släde på is och snö. Men det fick också andra effekter. Med ångtågen fraktades inte bara malm, kol och stångjärn. Persontrafiken blev viktigare än vad man hade förutsett och resenärerna delades in i 1:a, 2:a och 3:e klass med väl låsta dörrar mellan sig för att undvika eventuella otrevligheter.

Med tågens avgångar och ankomster följde att hela landet fick gemensam tid 1879 eftersom det inte längre fungerade med en tidsskillnad på 24 minuter mellan Stockholm och Göteborg. Det var effektivt att resa med tåg, långt snabbare än med häst och vagn, i rent farliga farter på uppåt 40 kilometer i timmen.

De nya transportmedlen förändrade både frakter och resande. Åhrman beskriver hur en resa mellan Falun och Stockholm tidigare var en mödosam och tidskrävande färd:

…så kan man emellan sistnämnda orter, oafsedt kroken åt Gefle, med beqvämlighet fortkomma på 16-17 timmar, hvartill förr åtgått 2 à 3 dagar.

Jädraås - Tallås järnväg
År 1897 öppnade Dala-Ockelbo-Norrsundets Järnväg. På denna järnväg forslades malm från gruvorna i Vintjärn i Dalarna till hyttan i Jädraås där den smältes till tackjärn. Från Jädraås kördes järnet till Ockelbo där det valsades ut vid Wij valsverk.

Sträckan mellan Jädraås och Tallås har bevarats och drivs idag som museijärnväg. Många av loken och vagnarna som förr i tiden trafikerade banan körs och underhålls av museijärnvägsföreningen.

Foto: Michael Ahne/LMG

Stinsen. Någon var ju tvungen att hålla ordning över alla nya aktiviteter som tåget förde med sig. På järnvägs-stationen blev stinsen en naturlig mittpunkt. Han visste när alla tåg kom och gick och såg till att passagerarna kom ombord.