Bland de invandrare som har kommit till Sverige genom århundradena så är nog vallonerna den grupp som är mest omtalad. Myter har spridits och lever fortfarande. De var inte de första invandrare som sökte sig hit, de var inte heller den största gruppen. Tyskar hade kommit till vårt land sedan medeltiden för att bedriva handel och sprida ny teknik inom främst gruvnäring och järnhantering. Holländarna lärde oss att bygga kanaler och slott.

Det eftertraktade stångjärnet
Under 1500-talet var det bergsmännen som framställde och sålde järnet inom och utanför Sverige. Järnet de framställde, osmundsjärn, exporterades. Det förädlades utomlands till stångjärn varpå Sverige köpte det tillbaka till ett högre pris. Detta sågs inte med blida ögon av kungen, Gustav Vasa. Han ville att bergsmännen förädlade järnet själva till stångjärn.

Nu uppmuntrade man ståndspersoner och borgare, både svenska och utländska, att ge sig i kast med att producera det eftertraktade stångjärnet. De fick tillstånd och förmånliga villkor. År 1580 fick holländaren Willem de Wijk i uppdrag att se över den svenska järnhanteringen. de Wijk var god vän med sin landsman Willem de Besche. Han hade anlagt en kanonsmedja i Nyköping.

Krigen slukade järn
Ungefär samtidigt kom Sverige i krig, det som kom att kallas det trettioåriga kriget. Snabbt behövdes mängder med kanoner och vapen. Kungen hade tröttnat på att alltid vara tvungen att importera och dyrt betala de viktiga vapnen och rustningarna från Tyskland, som dessutom ofta var tillverkade av svenskt järn! Men var skulle man hitta pengar och kunskap för att snabbt få igång en krigsindustri i stor skala?

Willem de Besche var bekant med den rike vapenhandlaren Louis de Geer i Amsterdam. De Geer och Sveriges kung Gustaf II Adolf skrev ett avtal. Louis de Geer skulle nu anlägga en kanonsmedja och låna den svenska kronan en summa pengar för etablering av nya järnbruk i Sverige.

Nu fick de Geer och Willem de Besche, tillsammans med dennes tre bröder, ensamt tillstånd att tillverka kanoner i Sverige. Holländarna arbetade hårt för att skapa effektiva industrier av de bruk de fått arrendera av kungen och de lyckades. Men det var bara några bruk som skulle tillverka vapen, de andra skulle tillverka stångjärn som skulle exporteras.

Arbetskraft från Belgien
Holländarna hade tidigare endast köpt in vapen från europeiska smedjor och inte haft någon produktion själva. Man var nu tvungen att importera kunnig arbetskraft. Varifrån skulle man ta den? Man sökte sig till Belgien.

I Belgien hade man en lång tradition i att framställa järn. Det gällde särskilt ett område, Vallonien i sydöstra Belgien. Även Vallonien hade drabbats av oroligheterna och krigen i Europa. Många som arbetade med järnhanteringen blev arbetslösa.

Holländarna i Sverige såg att den malm de skulle använda var lite speciell. Den påminde lite om den malm som fanns i Vallonien. Det fanns många arbetslösa i Vallonien, Sverige behövde duktigt arbetsfolk - varför inte ta hit dem?

Nu tog man kontakt med arbetslösa smeder och andra järnarbetare och lät dem resa till Sverige med löfte om flera goda villkor. De skulle göra arbetet mer effektivt. Arbetsgivaren, Louis de Geer, betalade båtresan för arbetaren och hans familj. Han stod även för resan tillbaka om vallonen ville återvända hem.

Ståtliga brukssamhällen
Nu byggdes ståtliga brukssamhällen med herrgård, bruksgata med smedsbostäder, kyrka, skola, kontor, värdshus, smedjor, masugn, kolhus, malmbodar, stall och ladugårdar. Vallonerna var mer eller mindre i majoritet bland de anställda vid de uppländska bruken, framför allt när det gällde de mer statusfyllda jobben i hytta och smedja som krävde stor kunnighet.

Omkring tusen kunniga yrkesmän
Sammanlagt kom ca 1000 yrkesmän till östra Sverige; Uppland, Östergötland och Södermanland. Kanske hade hälften av dem familj med sig. Ungefär 200 valde att resa tillbaka.

De som stannade kvar försvenskades och bytte snabbt modersmål. Vid de större bruken behöll vallonerna däremot sin kultur och sitt språk under flera generationer.