Anlöpning
Anlöpning görs efter att man smidit ett föremål. Efter
att ett föremål härdats
kan man anlöpa det för att göra det segare. Först putsar
man föremålet blankt där det ska anlöpas. Föremålet
värms upp till en viss temperatur och ju högre temperatur desto
mjukare blir stålet.
Bergslag
Ett bergslag är ett arbetslag av bergsmän som hade rätt att
bryta malm och framställa järn i ett område. För att
bilda ett bergslag måste man ha tillstånd.
Bergsman
En bergsman är en bonde som också producerade järn. Bergsmannen
hade rätt att producera järn och ingick i ett bergslag. Då
hade man också rätt att bryta malm. I Gästrikland fanns de
flesta bergsmännen i Torsåker och Ovansjö. Bergsmännen
ägde en hytta tillsammans där de hjälpte varandra. Så
småningom blev bergsmännen rikare och kunde anställa folk
till järnframställningen.
Bessemermetoden
Bessemerprocessen görs för att rena tackjärnet från kol
och för att förvandla det till stål. Det innebär att luft
blåses genom smält tackjärn i en tippbar behållare (konverter).
Kolet bränns upp och tackjärnet har blivit stål. Det
flytande stålet gjuts eller smides till önskad form. Göran Fredrik Göransson
(1819-1900), grundare av Sandvikens Jernverk, var först med att praktiskt
använda metoden vid Edskens bruk i Gästrikland år 1858. Den sista bessemerugnen
i Sverige togs ur bruk på 1960-talet. Numera används i stället syrgasstålprocesser
som är en utveckling av bessemerprocessen.
Blodstensmalm
En av landets två bergmalmer. Malmen består av järnoxid. Den har en stålgrå
till blåaktigt stålgrå färg och vanligen stark metallglans. Den är omagnetisk
och ger ett blodrött streck eller pulver om den repas. Se även svartmalm.
Blåsning
Smältning av malm i masugn.
Bläster
Anordning som blåser in luft i smältugnen där järnmalmen
smälts. Genom att blåsa in luft, höjs temperaturen i ugnen
och gör det möjligt att smälta malmen.
Blästerugn
Ugn för järnframställning som användes under järnålder
och vikingatid. En enkel bläster i form av blåsbälgar blåser
in luft i elden.
Bokning
Sönderdelning av större malmstycken för lättare hantering när
den ska smältas. Bokning gjordes först manuellt genom stora hammare
men sedan byggdes maskiner som krossade malmen.
Bruk
Se järnbruk.
Bruksdöd
Under mitten och slutet av 1800-talet skedde många förändringar
inom järnhanteringen. Många nya tekniker uppfanns som gjorde det
billigare att framställa stora mängder järn och stål.
Många bruk som inte hade möjlighet att bygga om sina anläggningar
tvingades lägga ned sin verksamhet och detta kallas "bruksdöden".
Elektrostål
Metod att smälta skrot med elektricitet. Tekniken uppfanns i Gysinge
men nästan samtidigt uppfanns en liknande teknik i Frankrike som slog
igenom. Anläggningen där man framställde stål på
detta sätt finns ännu kvar i Gysinge.
Forma
Litet hål i masugnens mur där munstycket från blästern blåser
in luft.
Färska
Göra tackjärn smidbart genom att minska kolet i järnet. Järnet blir
då till stål. Från början gjordes detta genom att järnet
värmdes upp och slogs med hammare. Senare kunde man färska järnet
genom andra metoder. I bessemermetoden blåses luft, som förbränner kolet, igenom järnet.
Gjutjärn
Järn med hög kolhalt, vanligen 3,5-4,5 procent. Sådant järn kan inte valsas
eller smidas eftersom det är för sprött. I stället får det
sin form genom att stelna i en gjutform.
Gruva
Järnmalm bryts i gruvor. I Gästrikland finns många gruvor
och de flesta finns i Torsåker.
Gråbergsvarp
Malmbitar som inte innehåller järn. De lämnades ofta kvar
vid gruvan efter sprängning i gruvan.
Götstål
Under 1800-talet uppfanns de så kallade götstålsprocesserna, som revolutionerade
stålindustrin. Stål kunde masstillverkas och blev mycket billigare. Se processerna
bessemer-, thomas- och martin.
Hammare
För att bearbeta det varma järnet från masugnen behövdes
en hammare. Hammaren var stor och tung och drevs av vattenkraft via ett hjul.
Därför var det viktigt att smedjorna lades vid vattendrag med lite
fall. Se även hammarsmedja nedan.
Hammarsmedja
Smedja där tackjärn utsmids till stångjärn med hjälp av en stor
vattendriven hammare.
Handelsstål/specialstål
Handelsstål är inte uppblandat med andra ämnen. Motsatsen är specialstål,
som är blandat med andra metaller eller ämnen, t.ex. mangan, kisel, krom,
nickel, aluminium. Specialstål är en förädlad produkt som tillverkas direkt
för speciella ändamål.
Hytta
Masugnsanläggning i sin helhet men kan även betyda endast masugnen.
Hyttkrans
Hyttbyggnadens övre del.
Hyttmärke
Stämpel på stångjärn eller tackjärn som visar var järnet
tillverkats. Se även järnstämpel.
Hyttpipa
Hyttans murade ugnsschakt, alltså där själva smältningen
av malmen görs.
Härdning
I smide härdar man stål för att göra det hårdare
och mer slitstarkt. En kniv ska ha en annan hårdhet än t.ex. en
fjäder. Vid härdning värms föremålet upp till en
körsbärsröd färg. Sedan doppas föremålet i
vatten varpå stålets struktur "fastnar". Efter härdningen
kan föremålet anlöpas.
Järn
Dels ett grundämne (Fe), men också namnet på en legering - en blandning -
av järn och kol. I gjutjärn, råjärn och tackjärn är kolhalten så hög att järnet
inte går att smida. Är kolhalten mindre är ca 2 % är järnet smidbart. Då
kallas järnet för stål.
Järnbruk
Ett järnbruk är ett område där man framställde järn.
På 1600-talet växte många järnbruk fram och konkurrerade
med bergsmännen. Järnbruken hade ofta stöd av kungen eftersom
de också kunde producera vapen till militären. Ett bruk består
oftast av produktionsanläggningen, hyttan, men också av arbetarbostäder,
bostaden där ägaren (brukspatronen) bodde och jordbruksområden
som försörjde de som arbetade på bruket. Järnbruken placerades
vid vattendrag, nära skog för koltillverkning och nära de gruvor
där malmen fanns. I Gästrikland finns ett stort antal järnbruk
bevarade, t.ex. Högbo, Mackmyra, Tolvfors och Gammelstilla. Flera bruk
växte under slutet av 1800-talet till järnverk.
Järnmalm
Se blodstensmalm eller svartmalm.
Järntacka
När man tömmer masugnen på det smälta järnet, töms
det i avlånga formar. När järnet hade svalnat kunde man stjälpa
ur järnbiten eller järntackan.
Järnstämpel
En stämpel som bergsmannen eller järnbruket märkte sina järnprodukter
med så att man kunde se var järnet var tillverkat. Se även
hyttmärke.
Järnsvamp
Vid äldre och enklare järnframställning smälts främst
sjö- och myrmalm i blästerugnar. Temperaturen blir inte så
hög (ca 900 grader). Syret strömmar ut genom små hål
som kan ses när man tagit ur järnet ur ugnen och låtit det
stelna. På grund av detta är järnklumpen full med småhål
och ser ut som en tvättsvamp. Det kan också bildas små blåsor
där luft samlats.
Järnverk
Järnverk är en anläggning där man tillverkar stål. Förr skiljde man inte
på järn och stål som man gör idag. Idag framställs
inte järn i samma utsträckning utan man återanvänder
istället skrot. Ett stålverk är egentligen den plats i ett
järnverk där man förvandlade järn till stål.
Järnvåg
Våg eller hus som innehåller våg för att väga
järn som skulle säljas vidare. Många större städer
har haft järnvägar som ofta låg vid "järntorg".
Gävle har haft fyra järnvågar. En av dem låg vid Gavleån
öster om nuvarande järnvägsstationen.
Kalksten
Kalksten används vid smältning av järnmalm för att samla slaggen, alltså
de ämnen man inte vill ha med, mineraler eller andra metaller. Kalksten
används också för att skona masugnens innerväggar.
Klensmedja
När man smidde föremål av det mjuka stångjärnet,
gjordes detta i en klensmedja.
Kokill
Det flytande järnet kunde gjutas i gjutformar, kokiller. Dessa används
vid produktion i järnverk.
Kol
Kolnad ved, vanligen av gran och tall. Träkol tillverkas i en kolmila.
Se även kolmila.
Kolhus
Träkolen förvarades oftast i stora, luftiga trähus som kallas kolhus.
Kolmila
När man skulle tillverka kol, lades ved tätt i en stor trave. Högen
täcktes med granris och en blandning av jord och sand. Detta förhindrade
att det började brinna för då blev det ingen kol. Hela denna
uppbyggda hög kallas för kolmila.
Kolryss
En kolryss är en måttenhet för kol. En kolryss motsvarar 4
kubikmeter. Det var också namnet på den släde man transporterade
kolen i.
Kolstybb
En kolmila täcks med granris och en blandning av jord och sand. När
man plockar ned den färdiga kolmilan blir det kvar många småbitar
kol på milans plats. Bitarna blandas med sand och jord och är inte
rena. Kolstybben kunde användas som bränsle när man skulle
rosta malm i en rostugn.
Konstgång
För att kunna transportera malm och vatten från de djupa gruvorna
uppfann man konstgången. Den består av stolpar med ledade trästockar
som i ena änden var kopplad till ett vattenhjul, som gjorde så
att stockarna rörde sig, och i den andra änden till en vinschanordning
ned till gruvan. Vattenhjulet sätter de ledade trästockarna i rörelse
och transporterar kraften till vinschanordningen vid gruvan så att man
kan hissa upp vatten, malm eller andra saker. Konstgångarna kunde byggas
mycket långa, ibland många kilometer, och byggdes nästan
alltid helt raka.
Konverter
Inom de nyare järn- eller stålanläggningarna använder
man stora behållare som stålskrot samlas och smälts i. För
att kunna hälla ut den flytande metallen kan behållaren tippas.
På Sandvik används konverter för att smälta skrotet i.
En av de första teknikerna som använde konverter var bessemermetoden.
Krut
Krut är en blandning av salpeter, kol och svavel som bakas ihop till
ett svart grovkornigt pulver. Kan också heta bergkrut eller svartkrut.
Det användes till sprängning och uppfanns under 1700-talet. För
att använda krutet fick man borra hål i berget med borr och slägga.
Borrhålen fylldes med krut och täpptes till med lera samt antändes med lång,
svavlad bomullstråd. Under 1860-talet ersattes krutet av dynamit.
Lancashiresmide
Lancashiremetoden började att utformas i Sverige på 1830-talet. Det är
ett sätt att bearbeta tackjärnet på och förvandla det
till stål genom färskning. Man använder
en särskild eldhärd där elden hålls vid liv genom blästeranordningar.
På en hylla i den övre delen av härden förvärmdes tackjärnet. I ugnen smälts
järnet och slås sedan ihop. Efter färskning och hopslagning värmdes
järnet åter upp i en annan lugn innan det smiddes ut till stångjärn.
Lispund
Se skeppund.
Ljusbågsugn
De moderna metoderna inom stålindustrin använder ljusbågsugnar
för att smälta skrot. I en ljusbågsugn läggs skrotet
i en konverter och två laddade
elektroder sänks ned. Elektricitet kopplas på som efter drygt en
timme har smält skrotet så att det kan återanvändas.
Sandvik använder denna metod.
Lupp
När man framställt järn i en enkel blästerugn
slås järnet ut genom ett hål i ugnens nedre del. Det flytande
järnet får sedan stelna till en liten klump. Denna klump kallas
lupp och ska färskas för att
kunna användas.
Malmhund
För att transportera upp malmen till toppen av masugnen där den
skulle hällas i för att smältas användes vagnar som gick
på smala spår. Dessa vagnar kallades för malmhundar.
Manufaktursmedja
Under 1800-talet uppstod många mindre smedjor där man inte framställde järn
eller stål utan köpte in t.ex. stångjärn som råvara. En sådan
smedja kom att kallas manufaktursmedja. Här tillverkades spikar, skruvar,
muttrar, trådar, hästskosöm, knivblad, liar, spadar, sågblad, borrar, kedjor,
gångjärn och alla möjliga föremål i stål eller järn.
Martinmetoden
Martinprocessen är en metod för tillverkning av stål ur tackjärn och/eller
skrot i gas- eller oljeeldade ugnar. Den sista martinugnen i Sverige togs
ur bruk 1981.
Masugn
Ugn för framställning av järn. Masugnen var byggd i sten eller tegel. Masugnen
består av en hög "pipa" och man fyller på kalksten,
malm och kol från pipans överkant. I "pipans" nedre del
finns ett hål som man tappar ut slagg och det flytande järnet ifrån.
Mulltimmersmasugn,
mulltimmershytta
Ibland har man klätt masugnens överdel med en timmerkonstruktion
som ser ut som en stor fyrkant. Mellanrummet mellan timret och masugnens pipa
fylldes med sand. Denna typ av masugnar kallas mulltimmersmasugn eller mulltimmershytta.
Det var främst bergsmännen som byggde mulltimmers-hyttor.
Myrjord, myrmalm
Hade man inte järnmalm kunde man använda myrjord för järnframställning.
Jorden är järnhaltig och innehåller klumpar av järnockra som
är tillräckligt för att få fram järn. Se även
rödjord.
Osmund, osmundjärn
Ett stycke smidesjärn som väger 350 gram. Osmundjärnet tillverkades
fram till 1600-talet då det utkonkurrerades av stångjärnet.
Osmundjärnet tillverkades av bergsmännens hyttor. osmundjärnet
packades ibland i fat och ett fat kunde rymma 500 osmundsjärn. Se även
stångjärn.
Plåt
En valsad platt produkt med en bredd av minst 60 cm. Plåt kan vara enbart
varmvalsad eller kallvalsad efter föregående varmvalsning. Plåten kan vara
belagd med ett skikt av t.ex. zink, lack eller plast. Plåt levereras i "ark"
eller i rullar.
Pyndare
Våg som i fösta hand användes för vägning av ingredienserna vid järnframställning.
Vågen var placerad nära masugnen. Man kunde också väga
järnstycken på den.
Rostfritt stål
Stål med minst 12 procent krom och högst 1,2 procent kol. Rostfria stål kan
också vara blandade med andra metaller, t.ex. nickel och molybden.
Rostning
För att göra järnmalmen renare och lättare att smälta
hettas den upp. Vatten och andra ämnen förbränns. Även myrjord
eller rödjord rostas för att bränna bort växtdelar och
fuktighet.
Rostugn
När man ska rosta större mängder malm görs detta i en
rostugn. I den varvas malm och bränsle (träkol eller kolstybb) som
sedan bränns så att malmen är lättare att smälta.
En rostugn ser nästan ut som en masugn men har en transportanordning
till pipans överkant där malm och bränsle tippas i den djupa
rostugnen.
Rådstugan
Hyttans nedre del där tappning av järn och slagg görs. Här samlades bergsmännen
för att rådslå, diskutera, om den gemensamma blåsningen.
Rödjord
Rödjord innehåller järn och används till järnframställning.
Se även myrmalm, myrjord.
Sintring
Sammansmältning av järnpulver till större korn som används i stället
för malmbitar vid smältningen. Används i moderna järnframställningsprocesser.
Sjömalm
Sjömalm finns på sjöbottnar eller sjöstränder där
jorden är järnhaltig. Sjömalm ser ut som fint grus och är
rödfärgad. Den bearbetas som myrjord eller rödjord.
Skeppund
Skeppund är ett viktmått för livsmedel men också för
järn. Vanligtvis motsvarar ett skeppund 170 kilo men inom järnhanteringen
finns flera olika sorters skeppund och det är lite förvirrande att
använda viktenheten:
Ett skeppund
tackjärnsvikt motsvarar 26 lispund bergsvikt och det är detsamma
som 194,5 kilo.
Ett skeppund bergsvikt motsvarar 22 lispund i stapelstadsvikt och det
är detsamma som 150 kilo. Ett skeppund uppstadsvikt motsvarar
21 lispund stapelstadsvikt vilket är detsamma som 143 kilo.
Ett vanligt skeppund kan
delas upp så här:
1 skeppund=20 lispund (170 kilogram)
1 lispund=20 skålpund (8,5 kilogram)
1 skålpund=32 lod (4,25 hektogram)
1 lod = 4 qvintin (13,3 gram)
1 qvintin = 3,32 gram
Skålpund
Se skeppund.
Slagg
Järnmalm innehåller många andra ämnen som man inte vill
ha med när man ska framställa järn. Dessa kallas slagg. När
järnmalmen smälts i en masugn lägger sig slaggen under det
flytande järnet och tappas före järnet ur masugnen.
Slaggsten
Förr användes slaggen från masugnarna till att göra byggnadssten
av. Den flytande slaggen tömdes i fyrkantiga formar och när slaggen
stelnade kunde bitarna användas till byggnader. Många hus på
järnbruken är byggda av slaggsten. På Forsbacka bruk finns
ett stort uthus i slaggsten. Slaggstenen är oftast gråsvart med
inslag av blått och grönt och kan vara lite glasartad.
Slaggvarp
Högar med slagg vid hyttan.
Slig
Järnmalm i finfördelad form. Slig pressades till briketter. Används i
moderna järnframställnings-processer.
Smedja
En smedja är ett hus där man bearbetar järn och stål.
För att kunna göra detta behövs värme och det har man
i en eldhärd med glödande kol, en ässja. För att reglera
temperaturen i ässjan har man bälgar för att blåsa in
luft. På så sätt håller man elden vid liv. Nära
ässjan har man ett städ, en stadigt och tungt järnföremål
som man kan banka ut det varma järnet på med hjälp av slägga
och hammare. Här finns också vattentråg för härdning.
Smedjan ska vara mörk för att man ska kunna se vilken temperatur
metallen har. Ju ljusare metallen är, desto varmare är den.
Snabbstål
Stål för skärande bearbetning vid höga hastigheter då stor värme utvecklas.
Snabbstål behåller sin hårdhet upp till 600 grader utan att hårdheten minskar
nämnvärt. Det är ofta blandat med krom, molybden, volfram och vanadin.
Specialstål
Se handelsstål.
Stenbumling
Stor malmbit eller sten som måste lyftas av två eller flera män.
Stoll
Horisontell gång i gruva.
Stål
Järn som renats så att det innehåller mindre än 2 % kol. Oftast är kolhalten
ännu lägre. Stål måste först gjutas innan det kan bearbetas mekaniskt
genom valsning eller smidning.
Stålverk
Se järnverk.
Stånggång
Se konstgång.
Stångjärn
Stångjärn är järn som smidits ut till ca 3,5 meter långa
stänger. En stång kunde väga 30-40 kilo. Från år
1604 förbjöds exporten av osmundjärn till
förmån för det större och mer inkomstbringande stångjärnet. Det tillverkades
av både järnbruken och bergsmännen.
Ställe
Hyttpipans nedre del där luften från blästern införs och där temperaturen
är högst.
Svartmalm
En av landets två bergmalmer. Den innehåller mineralen magnetit och
är svart med dragning åt stålgrått. Malmen är magnetisk och ger ett svart
streck när den repas. Se även blodstensmalm.
Tackjärn/råjärn
När man smälter järnmalm i en masugn får man ett kolhaltigt och osmidbart
järn. Järnet göts därför till tackor i avlånga formar.
I modern järnframställning, som är ganska sällsynt, transporteras
det flytande råjärnet direkt från masugnen till stålugnarna.
Temperatur
När man arbetar med järn och stål är det viktigt att
kunna se vilken temperatur metallen har. Detta görs genom att se på
färgen, ju närmare röd desto kallare, ju närmare blå/vit
desto varmare.
Thomas-processen
Thomasprocessen är en variant av bessemerprocessen. Den tillät användning
av tackjärn med fosfor, som annars är ett "gift" i stålsammanhang. Thomasprocessen
var i bruk i Sverige till i början av 1970-talet.
Tillmakning
Metod att bryta berg genom att först hetta upp stenen genom att tända eldar
som gjorde stenen spröd och sedan hälla vatten på. Då kunde
stenen brytas bort med spett. Metoden användes innan man kunde spränga
med krut.
Tysksmide
Tysksmidet infördes förmodligen till Sverige under 1500-talet och är
en metod att bearbeta tackjärnet på. I tysksmidet använder
man en stor eldhärd i smedjan som man färskar
järnet i. Tackjärnet var gjutet i stora stycken. Styckena smiddes därefter
ut till stångjärn.
Uppstättningshål
Övre öppningen på masugnen där kol, kalk och malm fylls på inför blåsningen.
Utslagshål
Hål i masugnens nedre del där man tappar ut det flytande järnet.
Vallonsmidet
Vallonsmidet infördes till Sverige vid mitten av 1600-talet och är en
metod att bearbeta tackjärnet på. I Gästrikland har enbart Gysinge
Bruk tillämpat denna metod. Tackjärnet för vallonsmidet göts i ca 4 m långa
stycken, s k gösar. Gösarna fördes in i eldhärden. Där smälte det och
droppade ned i härden där det samlades till smältor. Så slogs smältan
samman till ett större stycke. Nu var järnet färskat.
Sedan värmdes stycket i en annan härd, räckarhärden, och smiddes ut till stångjärn.
Valsning
Bearbetning av stål. Det varma stålet förs genom tunga roterande
valsar som pressar stålet till tunnare tjocklek. Genom att låta
stålet passera många valsar kan få tunna stycken. Plåt
valsas genom släta valsar. Om man vill ha en särskild form på
stålstyckena använder man spårade valsar.
Varp
När man samlade malm till smältning i masugnen lades den först
i en stor hög där den järnhaltiga malmen sedan sorterades ut.
Denna hög kallas varp.
Ämnesjärn
Under järnåldern smiddes det färdiga järnet ut till långa,
tunna, spadformade stycken som sedan böjdes i ena änden. Genom detta
kunde man se vilken kvalitet järnet hade. Många ämnesjärn
finns bevarade.