Till skillnad från Hofors och Forsbacka som har en lång tradition med industriell verksamhet bakom sig, växte Sandviken upp som en helt ny anläggning år 1862.

Företaget grundas
Företaget grundades i Sandviken av Göran Fredrik Göransson år 1862 och hette då Högbo Stål & Jernwerks AB. Fyra år tidigare, 1858, hade Göransson lyckats med sina experiment med den engelska bessemermetoden. Nu kunde man tillverka smidbart stål i stor skala.

Den första tiden var hård och redan år 1866 gick Högbo Stål- & Jernwerks AB i konkurs. Två år senare, 1868, nystartades företaget under namnet Sandvikens Jernverks AB. Samma år börjar namnet Sandvik användas. Sandvikens Jernverks AB bytte 1972 namn till Sandvik AB.

Tidig specialisering och många produkter
Redan tidigt försökte man att i tillverkningen gå så långt som möjligt mot vidareförädling av produkterna. Tillverkning av band, tråd och sömlösa rör blev stora produkter. Även produktion av färdiga produkter - manufakturtillverkning, kom tidigt i gång.

Under 1860-talet var hjulringar för järnvägsvagnar och lokomotiv samt propelleraxlar för ångfartyg några av företagets specialiteter och dominerande produkter. Borrstål för bergborrning var också en viktig produkt.

År 1876 började man med tillverkning av tråd. Tråden användes av fickursindustrin men även skruvar, cykelekrar, fjädrar producerades. En stor produkt var tråd till paraplyspröt. Produkten, Sandvik Paragon, tillverkades till 1951. Under 1880-talet börjar produkterna blir ännu mer specialiserade. År 1885 tillverkas Sandviks första handsåg.

Marknadsföring var viktig
Företaget var duktigt på att marknadsföra sig och Sandviken var ett av de första järnverken som förändrade sin försäljning.

De gamla järnbruken var oftast knutna till olika handelshus, som köpte upp hela brukets produktion och sedan sålde det vidare. Nu beslöt företaget att man skulle använda sig av direkt försäljning. Detta mönster följdes snart av de flesta andra järnverk i Sverige. De första agenturerna etablerades, t ex i Norge, Danmark, Storbritannien, Ryssland, Tyskland och Frankrike.

År 1872 deltog Sandvik på Moskva-utställningen. Ryssland var en stor marknad under första hälften av 1870-talet. År 1876 visade man sina produkter på världsutställningen i Philadelphia i USA. Då användes varunamnet Sandvik officiellt för första gången.

Svårt att få råmaterial
Det första världskriget fick till följd att Sandvikens produktion i viss mån förändrades. Svårigheter att få råvaror och bränsle ökade och det blev brist på kvalificerad arbetskraft. Under detta årtionde moderniserades industrin. Ångmaskiner ersattes med elektriska motorer. Martinverket byggdes ut och två nya ugnar togs i bruk.

Forskning och utveckling
Vid Sandviken begränsades de första kemiska undersökningarna till så kallade "kolorimetriska" kolprov, utförda av en bokhållare som utbildats för ändamålet. Proven lades i en speciell mätare som visade stålets sammansättning genom hur det återkastade ljuset.

År 1865 byggdes ett litet laboratorium och man anställde en utbildad kemist. När martinmetoden infördes 1898 krävdes det mera omfattande analyser. Personalen utökades och avdelningen fick fler arbetsuppgifter. De gamla lokalerna var alltför små och 1919 började man bygga ett nytt laboratorium vid den tiden var på toppunkten av modernitet.

Elektrostålets ankomst
År 1920 anskaffades den första elektrostålugnen till Sandviken, det var en ugn konstruerad av ingenjör Frick. Denna ugn var en vidareutveckling av den första ugn som ingenjör Kjellin konstruerade i Gysinge 1908.

År 1921 tillverkades det första rostfria stålet i elektrougnen. Det hade ett flytande bessemerstål som utgångspunkt och tillsattes krom och nickel. Rostfria rör började att tillverkas 1924. År 1929 installerades en ljusbågsugn som även den användes för tillverkning av rostfritt stål.

Rostfritt stål och hårdmetall
Rostfritt stål är ett stål som är blandat med två andra metaller, krom och nickel. Stålet kan då motstå rostangrepp i högre grad än vanligt järn. Krom och nickel är de viktigaste beståndsdelarna i legeringen men även molybden tillsätts.

Under 1940-talet började Sandviken att tillverka verktyg av hårdare metaller. En av metallerna döps till Coromant och används till verktyg som ska skära in andra metaller.

Hårdmetall får hårdhet genom karbidkornen och seghet genom kobolten som fungerar som bindmaterial. Hårdmetall kan slipas till en hög eggskärpa. Hårdmetall tillverkas av ett pulver som har wolframkarbid som huvudbeståndsdel. Pulveriserad wolframkarbid blandas med finkornigt pulver av metallen kobolt. Blandningen pressas till önskad form och bränns vid hög temperatur. Vid bränningen smälter kobolten och karbiden till ett kompakt ämne.