När bessemermetoden uppfanns och började användas i stor skala, fanns ett stort behov av att lätt kunna framställa stål från tackjärnet. Men det var svårt att få så höga temperaturer så att man kunde smälta tackjärn och andra metaller direkt i en ugn även om man blåste in luft som ökade temperaturen. Därför kunde man inte återanvända skrot och småbitar av järn och stål.
Gasvärmda ugnar
smälte skrotet
Detta problem löstes av far och son Martin från Frankrike. Deras nya metod,
som kom att kallas Martinmetoden, uppfanns redan 1865. Tidigare hade man använt
ugnar i lancashiresmidet. Ugnarna värmde tackjärnet för att det skulle kunnas
bearbetas för att sänka kolhalten i det men det blev inte så varmt så att
det blev flytande.
Sådana ugnar förbättrades och till slut kunna temperaturen höjas så att metallen smälte. Ugnen värmdes med gas från masugnen eller från speciella gasgeneratorer.
Skrotet blev värdefullt
material
Nu kunde man smälta tackjärn och färskor från lancashiresmidet som tillsattes
stångjärnsbitar och stålskrot. Genom att välja skrot med rätt kolhalt och
sammansättning kunde man styra tillverkningen noga. Man kunde minska kolhalten
till önskad halt. Allteftersom processen förbättrades blev ugnarna större.
Det blev en revolution i järnproduktionen.
Martinmetoden fick inte samma omedelbara genomslag som bessemermetoden men så småningom skulle den bli grunden för den nya järnindustrin.
Två sorters stål
från olika ugnar
Det fanns också två olika sorters metoder, en "sur" och en "basisk", som berodde
på hur ugnens tegelinfodring var sammansatt. De två olika stålsorterna användes
till olika produkter.
Stål från den "sura" martinmetoden var rent och innehöll inte så mycket slagg. Det användes till produkter som skulle ha skärpa och fjädring, till exempel borrar, fjädrar, fiskkrokar, rakblad och knivblad.
Stål från den "basiska" metoden var grövre och sprödare. Det användes till enklare produkter som spik, tråd och enklare maskindelar.
Martin-metoden i Gästrikland
I Gästrikland gick flera verk över till martinmetoden. Forsbacka använder
metoden från år 1900, Sandviken från 1897 och Hofors från 1895.
