Arbetarrörelsen kom sent till Sandviken. Först 1906 slöt sig arbetarna i Sandviken samman i en fackförening.

Den socialistiske kämpen Palm besök i Sandviken
Redan 1886 hade den socialistiske kämpen August Palm besökt Sandviken. Den annars så ettrige samhällsdebattören började sitt tal på ett ovanligt positivt sätt:

Då man kommer till Sandviken och ser dessa snygga arbetarbostäder, omgifna av täppor och planteringar, så skulle man knappast tro, att en man som jag, socialdemokrat, hade något här att göra.

Fortsättningen på talet var inte fullt så vänligt. "Mäster" Palm gick till angrepp mot bruksledningen och menade att arbetarna även här:

…förkastar sitt liv utan att äga något inflytande på lagstiftning och politik, under det att bolagsherrarna ingenting annat gör än att klippa kuponger för att i bankerna lyfta vinster på 30-40 procent.

Bruksledningen gick snart till motattack. Anslag spikades upp på bruket:

Den som vill göra eller låta i politik, får söka arbete på annan plats.

Brukspatronen höll inte med socialisterna
Brukspatronen Anders Henrik Göransson ansågs som en arbetarvän men kunde inte tåla socialister. Hans dotter Sigrid Göransson beskrev brukspatronens inställning på detta sätt:

Min far hade den uppfattningen, att det ej endast var rätt och riktigt och billigt utan att det även betalade sig att ordna för de anställda.

En artikel i Affärsvärlden från 1905, säger följande:

Arbetsförhållandena vid Sandviken har hittills varit de allra bästa men ovisst är väl hur länge det kommer att räcka. Att socialismen ej fått större insteg vid Sandviken, får väl tillskrivas brukspatron Göransson synnerligen kloka och hans för arbetarnas krav så öppna blick. Men pesthärden Gefle ligger alltför nära, för att ej smitta skall öfverföras.

Sandvikens första fackförening
År 1906 slöt sig arbetarna i Sandviken samman i en fackförening, Metall avd 135. Föreningens första insats var att starta en kooperativ affär i Sandviken.

De följande åren rådde en tillbakagång i svensk ekonomi. Arbetsgivarna angav det som skäl att sänka lönerna. Arbetarrörelsens motvapen var strejk. Storstrejken 1909 innebar att 300.000 arbetare i hela landet lade ner arbetet. I Sandviken strejkade cirka 1.300 arbetare.

Den stora strejken skylldes på kvinnorna
Bolagsledningen försökte på alla sätt få igång arbetet igen. Brukspatronen Göransson skickade en skrivelse där han anklagade brukets kvinnor för att ha startat konflikten. Männen uppmanades att återgå till arbetet. Brevet fick inte männen att uppta arbetet. Då hotade bolagsledningen med avsked för samtliga arbetare.

Efter en månad avblåstes strejken. Arbetsgivarna avstängde arbetarna ytterligare två månader med en så kallad "lockout". Det var en svår tid för arbetarna. Några emigrerade under tiden till Amerika. När arbetet återgick avskedades 150 personer, bland dem flera av dem som ansågs ha organiserat strejken.

Efter strejken minskades medlemsantalet i fackföreningen. Många vågade inte vara med av rädsla för att mista sina arbeten.

Demonstration. Det blev vanligt att man firade 1:a maj som över stora delar av världen firades som arbetarens dag. Då kunde man också visa arbetarnas gemmensamma styrka mot vad man ansåg vara orättvisa arbetsvillkor.

Bilden visar en 1:a maj-demonstration i Sandviken i början av 1900-talet.