I bruksamhället var brukspatronen den bestämmande. Arbetarna och deras familjer var helt i händerna på brukspatronens välvilja.

I bästa fall såg brukspatronen till sina underlydande och sörjde för deras välfärd och trygghet. Bruket kunde erbjuda ett skyddsnät, änkor kunde få små pensioner och de som skadade sig i arbetet fick också en ersättning. Verkligheten såg inte alltid ut så. Brukspatronen var omåttligt rik. Arbetarbefolkningen hölls i strama tyglar. Bruket höll med livets nödtorft, med så knappa löner att arbetarna ofta fick skuldsätta sig i brukshandeln för att ha mat för dagen.

Hetsiga patroner tog till käppen
Att hamna i onåd hos "patron" kunde bli kännbart på flera sätt. Hetsiga patroner och bokhållare tog till "käppen" . Några rapp på ryggen eller baken kunde vara bestraffningen för en slarvig eller uppkäftig smed eller smedsdräng. Ville det sig riktigt illa kunde man bli avskedad. Då blev man samtidigt vräkt, eftersom patronen ägde brukets bostäder.

Nya idéer vände sig mot ett odemokratiskt samhälle
Under slutet av 1800-talet började nya idéer vända sig mot det odemokratiska samhället. Liberala och socialistiska strömningar började forma ett nytt samhälle. Arbetar- och fackföreningsrörelsen förkunnade de socialistiska idéerna.

Till att börja med hade fackföreningarna ingen större framgång i brukssamhällena. Kanske vågade de inte, arbetare som engagerade sig fackligt riskerade avsked. Eller också litade de på sin "patron", livet på bruket var trots allt lite tryggare och bättre än livet utanför. "Konsul Göransson" i Sandviken ansågs vara en arbetarvän men socialister tålde han inte.

40 familjer vräktes i Mackmyra
Först efter sekelskiftet 1900, när bruken alltmer övergick till att bli järnverk och brukspatronen ersattes av disponenter, växte sig arbetarrörelsen sig starkare. Dock inte utan motstånd.

Vid Mackmyra sulfitfabrik bildades 1906 en fackförening med ett 60-tal arbetare. När platschefen, disponent Steffanson fick veta det skickade han ut ett brev, där de anställda sades upp om de inte omedelbart lämnade fackföreningen. Arbetarna vägrade och blev därmed uppsagda.

Bolagsledningen stängde fabriken och vräkte 40 familjer och två ogifta arbetare från sina bostäder. Många av dem tvingades utvandra till Amerika. Först år 1910 erkände bolagsledningen arbetarnas rätt att bilda fackförening.

Krav på rättvisa och människovärde
Krav på rättvisa och människovärde formulerades i arbetarrörelsens kamp för bättre villkor. Levnadsförhållande förbättrades långsamt. Strejker blev arbetarnas främsta vapen för bättre löner och förhållanden.

Arbetstiderna förkortades så småningom och lönerna förbättrades. I det gamla brukssamhället hade begreppet fritid inte funnits . Nu började arbetarna på sin lediga tid engagera sig i fackföreningen, folkets hus, nykterhetslogen, idrottsrörelse och folkbildningsarbete. En ny tid hade börjat.

Brukspatronen. Gustaf Benedicks var patron på Gysinge bruk under tiden 1871-1903, den sista tiden som s.k. disponent då Gysinge blivit aktiebolag.

Han var känd som en driftig man men ville driva sitt bruk på ett traditionellt sätt. Fackföreningar var inte populära på bruket och de som var fackligt anslutna hotades av avsked.