Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet innebar många positiva förändringar för folket på verket. Vid denna tid byggs många hus som användes till detta. Det byggdes badhus, tvättstugor, brygghus, läsestugor, gymnastiksalar och sjukhus. Flera tjänster var också kostnadsfria för de anställda.

Rena och friska anställda
Ett järnverk var ingen ren plats att arbeta på. Männen kom ofta hem smutsiga efter det hårda arbetet. Varken på arbetsplatsen eller i hemmet fanns vatten eller avlopp så att männen kunde tvätta sig ordentligt. Det enda som fanns var ett tvättfat eller en hink vatten.

Företaget ville att de anställda och deras familjer skulle hålla sig friska och rena. Man bestämde därför att verket skulle uppföra badhus och tvättstugor. Bada fick man göra i kallbadhus i närheten.

Det var först omkring och under 40-talet som företagen byggde omklädningsrum med dusch på verken. Strax därefter fick man vatten och avlopp indraget till husen.

Första badhuset i Sandviken
Det första badhuset stod färdigt 1897. Det var unikt för ett litet samhälle som Sandviken att ha ett badhus med simbassäng redan vid den tiden. Det var företaget som lät bygga badhuset. På husets framsida stod: Renlighet medför trefnad och helsa. Badavgiften var mycket låg. Badhuset blev en samlingsplats för alla sandviksbor, där man möttes en gång i veckan för att bada och prata.

Den efterlängtade tvättstugan
År 1913 lät verket bygga en tvättinrättning i Sandviken. Den skulle ersätta brygghusen och klappbryggorna där man tvättat sina kläer tidigare. Den nya tvättstugan skulle göra husmödrarnas arbete med smutskläderna lättare.

Sextio kvinnor kunde tvätta samtidigt i tvättinrättningen som var utrustad med den modernaste maskinella utrustning som fanns att få. Här fanns tvättmaskiner, kar att skölja i, manglar och torkrum.

I början var många lite misstänksamma mot tvättmaskinerna och var rädda för att de skulle förstöra kläderna. Många var också skeptiska till den jättelika anläggningen, som var byggd av hålsten, och trodde att den stora byggnaden skulle rasa ihop.

Dessutom fick husmödrarna betala en avgift när de tvättade. Det ansågs simpelt att företaget skulle tjäna pengar på deras smutsiga kläder. Men efter några veckors gratistvätt blev anläggningen flitigt använd.

Läsestugan bara för männen
Man skulle också ha möjlighet att utbilda sig. På verkets område fanns ett hus som rymde en läsestuga. Här fanns böcker och dagstidningar. I Hofors grundades en sådan läsestuga redan på 1850-talet.

Läsestugan var öppen endast för männen i samhället. Om en kvinna ville få möjlighet att utnyttja läsestugan var hon tvungen att gå till huvudkontoret för att få en entrébiljett och samtidigt förklara sitt ärende. Det var inte många kvinnor som utnyttjade läsestugan.

Sjukvården
Sjukvården var verkets angelägenhet. Medicin fick hämtas från brukskontorets medicinskåp och brukets egen läkare stod alltid till tjänst. För det mesta var vården gratis. Om man var så sjuk att man var tvungen att ligga på sjukhus eller brukets egen sjukstuga, kunde man få betala per dygn.

I Sandviken var det verket som skötte sjukvården. Från början bestod sjukvården av ett litet medicinskåp på huvudkontoret som sköttes av kemisten. Sjukhuset byggdes först på 1870-talet.

År 1882 fick Sandviken sin första stationerade läkare. Läkarvården och sjukhusvistelsen var fri men patienterna fick hålla sig med egen mat. Anhöriga bar maten hemifrån till de sjuka. År 1909 inrättades ett kök vid sjukhuset.

År 1905 byggde företaget ett sanatorium på stranden av Storsjön. Det kallades Fredrikskulle och hade plats för 20 patienter. Anställda vid verket hade fri vård och familjemedlemmar betalade 50 öre om dagen.

Sjukhuset. Företaget stod också för sjukvården. Den var gratis för de anställda men kostade för deras familjer. Man byggde också sanatorier där man vårdade de som hade den fruktade lungsjukdomen tuberkulos, TBC.

Klicka på rubriken eller bilden om du vill läsa mer om TBC!