I arbetarkvarteren var bostäderna enkla. Bruksarbetarna bodde först i "brukslängor", långa hus med flera lägenheter i. Senare, under slutet av 1800-talet, blev det vanligt att man byggde större tvåvåningshus, "kaserner", med upp till åtta lägenheter med ett rum och kök var.

Lyhörda hus och golvdrag
Att bo i en kasern eller annan flerfamiljsbostad var inte lätt. Ofta var husen mycket lyhörda och det var lätt att störas av grannarna. Arbetaren fick inte mycket ro när han kom hem. För hustrun och barnen var det inte heller lätt att få någon vila eftersom mannen ofta kom hem på udda tider beroende på sitt skiftarbete.

Det kunde vara kallt och dragigt eftersom husen var inte isolerade. Trasmattorna höll bort den värsta kylan på vintern. Omkring 1910 kom korkmattorna som snabbt blev populära.

En het slaggsten värmde rummet
När mannen kom hem från sitt skift, hade han ibland med sig en het slaggsten som han bar i en speciell stålkorg. Denna sattes på spisen och värmde upp rummet med gratis värme.

Spisen var annars den enda värmekällan i rummet. Här lagades all mat som åts på de få porslinstallrikar man i allmänhet ägde.

Enkla möbler och fotogenlampa över köksbordet
Möblerna var enkla. Vid fönstret hade man ett köksbord med pinnstolar till. Längs väggen kunde man ha en soffa, som ofta tjänade som säng på natten.

Det fanns ofta en skänk med en spegel och en väckarklocka. För att tvätta sig hade man ett tvättfat och man använde en potta till andra behov. Dessa stod i ett litet skåp, "kommod" och över den hängde ofta en liten hylla med handdukar.

På kvällen tände man lampan över köksbordet. Det var en fotogenlampa som byttes ut mot de populära skomakarlamporna när elektriciteten drogs in i husen.

Var man så lycklig att man hade ett rum och kök, blev rummet ofta "kammaren". Här hade man de vackraste möblerna. I ett hörn stod ofta en säng, som pryddes med vackra överkast. På väggen hängde vackra tryck med ibland religiösa motiv.