Illustration: Mats Vänehem, Stockholms Länsmuseum

Boplatsen har lagts på en plats som varit så bekväm och praktisk som möjligt för de boende. Med det menas att man har sökt sig till torra högt belägna moränmarker där ingen fukt har trängt in i bostaden underifrån.

Samtidigt har det varit önskvärt att bo på en plats när jordbruk och fiske har varit möjliga med de redskap som har stått till buds. De lätta sandjordar som krävdes för att göra jordbruk möjligt med de enkla plogar och rist som fanns samt närheten till fiskevatten var alltså viktigt för var man bosatte sig.

Stora byggnader
De stora byggnader som fanns under äldre järnålder kallas långhus. Ett långhus kunde vara 40 m långa och 8 m breda. Väggarna kunde byggas upp på olika sätt. En möjlighet var att göra dem av lerklinat flätverk. Ett sådant hus har rekonstruerats vid vikingabyn i Årsunda.

Ett annat sätt var att använda liggande plankor ställda på högkant. Säkert har även knuttimrade hus, byggda med samma teknik som i senare tid, använts. Tillgången på byggnadsmaterial, d v s virke, har haft stor betydelse för vilket konstruktionssätt som har valts.

Stolphål ger vägledning till hur taket såg ut
I Gästrikland, som ju är skogrikt, har säkert en mera timmerkrävande konstruktion varit möjlig. Som grund användes antingen en stenrad eller en syll av timmer.

Att rekonstruera takkonstruktionerna har, av förklarliga skäl, varit svårare. Dock har man funnit stolphål i många byggnader och har med hjälp av dessa kunnat göra jämförelser med taken hos äldre kvarstående byggnader.

Förutom de stolpburna taken har även självbärande konstruktioner förekommit, främst i byggnader med mindre bredd och längd.

Fähus och bostad
Samma byggnad kunde användas för många ändamål. Ofta var huset indelat i en fähus- och en bostadsdel. Senare kommer mindre byggnader, var och en med sin funktion. Detta system att uppföra en byggnad för varje funktion lever sedan kvar in i sen tid.

Inga kända lämningar av järnåldershus
I Gästrikland finns inga kända bevarade lämningar efter något järnåldershus. I många fall ligger troligen den nutida gårdsbebyggelsen på samma plats som den förhistoriska. Detta visar även det faktum att många nutida byar har ett gravfält knutet till byn. Detta bruk blev vanligt under den senare järnåldern. Tidigare låg gravarna i ett utmarksläge, längre bort från byn.