Bessemermetoden uppfanns av Sir Henry Bessemer i England på 1850-talet. Det var först när den svenske Göran Fredrik Göransson på Högbo bruk vågade testa och förnya Bessemers teorier år 1858 som försöken lyckades.

Grunden till dagens Sandvik
De lyckade försöken lade grunden till det som sedan skulle komma att bli dagens Sandvik. Under 1860-talet byggde man en ny industri vid Jädran, där Sandvik idag ligger. Även om bessemermetoden nu har utkonkurrerats av andra effektivare metoder, framstår den som en viktig del av Järnrikets historia.

Bessemermetoden går ut på att man styr kolhalten till den önskade nivån genom att föra luft genom det smältande järnet. Därigenom kunde man framställa stål direkt, istället för att behöva bearbeta tackjärnet genom många, långa och komplicerade processer.

Så här gick det till:
1. Malm smältes som vanligt i masugnen till tackjärn. Det flytande tackjärnet transporteras till bessemerverket.

2. I bessemerverket finns en speciell behållare, en så kallad bessemer-konverter. Konverter kommer av att den kan tippas i sidläge, något som var viktigt för hanteringen.

Det flytande tackjärnet hälls nu över i konvertern som ligger ned (se den bilden längst upp till höger). När allt tackjärn runnit ned ställs behållaren upp så att öppningen är riktad uppåt.

Nu sätter man på blästern, den varma luften som trycks genom järnet och som ökar temperaturen. Nu kastas gnistor, kolstycken och slaggrester ut från behållaren.

3. Allt eftersom slaggen och kolhalten minskar förändras lågan och gnistorna från behållaren. När lågan var helt blå var processen slutförd. Lågan växer nu och blir helt vit och stor.

4. Nu börjar järnet koka, alltså kolet minskas med sådan fart att det ser ut som järnet kokar. Till slut blir lågan mindre och mindre och har ett klart vitt sken (se bilden längst ner till höger). Nu hade man fått ned kolhalten till stålets nivå.

5. Nu hälls det flytande stålet ut ur behållaren och fraktas till en plats där det gjuts i formar.