När man hade bokat och rostat malmen var det dags att lägga den i masugnen. Den forslades upp till masugnens översta del med kärror som gick på räls. Dessa kärror användes både till rostugnen och masugnen och kallades malmhundar.
Malm, kalk och kol
Malmen varvades nu med kalk och träkol i den heta ugnen där temperaturen
kunde gå upp mot 1500 grader. Längst upp i masugnen, på masugnskransen,
brukade det brinna en klar låga och det såg ibland dramatiskt
ut.
Det tog en stund innan träkolen och malmen hade blivit så heta att malmen började smälta och järnet urskiljde sig. För att höja temperaturen i masugnen användes bläster. Det är helt enkelt luft som förs in med bälgar i hål i masugnens sidor.
Järn och slagg
När järnet smälte skilde det sig från andra restprodukter
som flöt ovanpå järnet. Dessa restprodukter kallades slagg
och användes till exempel för att göra ett sorts byggstenar
som man byggde hus av, som man ofta kan se på bruken. Stenarna är
grå, men kommer man närmare ser man att de skiftar i grönt
och blått.
När malmen hade förvandlats till det eftertraktade järnet och den mindre populära slaggen slogs ett hål i masugnens nedre del. Här flöt först slaggen ut, kanske i formar så att den stelnade till byggstenar. Så lät man det flytande järnet flyta ut i formar i golvet och där stelna till gösar. Nu hade man tillverkat tackjärn, alltså tackor av järn.
Bergsmännens
masugn
Mulltimmersmasugnen är en gammal typ och användes av bergsmännen.
Den hade en yttre timrad träkonstruktion. Den fylldes med sand in till
pipmuren, som byggdes av noggrant huggna stenar.
Bergsmännen fick 1000-1500 kg per dygn på tre blåsningar i mulltimmerhyttan, enligt uppgifter från 1600-talet. Bergsmännens tackjärn göts i tunna plattor som vägde ca 60-110 kilo.
Vallonernas masugn
Andra varianter av masugnen infördes under 1600-talet. Vallonernas
masugn som infördes under 1600-talet var helt byggd i sten. Under 1700-talet
kunde man producera 3000-4000 kg per dygn i en stenmasugn.
Vallonerna tillverkade ett sprödare järn än bergsmännens segare järn. Vallonjärnet hade en ojämn kolhalt men var helt rent från slaggprodukter.Vallonerna gjorde långa trekantiga stycken tackjärn som vägde mellan 500 och 1000 kilo.
Masugnen förbättras
Under 1830- och 1840-talen förbättrades masugnarna på många punkter. Man byggde
blåsmaskiner, som ersatte bälgarna som blåste in luft i masugnen för att höja
temperaturen. Eldfast tegel började att användas i pipmurarna vid samma tid.
Vid mitten av 1800-talet började masugnens konstruktion att förändras. Piporna gjordes högre och man övergick till en rund genomskärning av pipan. De tjocka lagren av sten och tegelmurar runt pipan togs bort och man övergick till en yttre beklädnad av järnband.
