Bruken i Gästrikland fick en stor fördel av att Gävle hade en så gammal handelstradition. Handeln var främst export till andra länder. Under 1800-talets början exporterade man stora mängder stångjärn. Handeln tog fart rejält efter år 1856 när export av tackjärn blev tillåtet.

Stångjärn och järntackor fraktades på pråmar och kärror och senare på järnvägen till Gävle och hamnarna. Järnet skulle levereras till närmsta järnvåg, som var ett lager där järnbruken förvarade sitt järn i väntan på försäljning. Efter försäljningen tog hamnarbetarna och sjömännen vid för det sista farofyllda steget i järnbrukets produktion: exporten.