Ingenting i Järnriket skulle ha varit möjligt utan de som transporterade järnet. Frakterna sköttes från början mest av bönder som med vagnar och slädar fraktade järnet till kusten.

Oxdragna slädar
Malmen kom med oxdragna slädar från gruvorna till hyttorna. En del malm skeppades med segelskutor från gruvön Utö till hamnarna i Axmar och Hillevik. Över Storsjön och Gösken och i kanaler, roddes malm och träkol om vartannat.

Från hyttorna lastades tackjärnet på slädar, kärror och båtar för att gå till hamrarna och smedjorna. Kol, ved och vatten behövdes också. Och från smedjan skulle stångjärnet vidare ut i världen eller vidare till smedjor för att bli spik, hinkar, yxor och trådar.

Avlägsna bruk
Bruken hade byggts där den billiga vattenkraften fanns. Det hade gjort att hyttor och hamrar hamnat i avlägsna bygder dit kol och malm måste transporteras långa vägar.

De höga fraktkostnaderna var en av de viktigaste orsakerna till att många bruk, till exempel Gammelstilla i Torsåker, fick svårt att klara sig på marknaden. De bruk som hade nära till den moderna järnvägen hade en stor fördel.

Malmtransport. Man transporterade malm, träkol och järn på pråmar över sjön Gösken i Torsåker.