Från år 1491 hade Gävle stad rätt till utrikeshandel. År 1673 blev Gävle "stapelstad". En stapelstad var en viktig handelsstad för dit fraktades alla varor som såldes till övriga världen. Järnet var en av de viktigaste varorna. I stapelstaden fanns ofta skeppsvarv och företag som skötte frakter av varor, rederier. Gävle, Stockholm och Göteborg är Sveriges äldsta stapelstäder.

Gammal handelstradition var en fördel
Bruken i Gästrikland fick en stor fördel av att Gävle hade en så gammal handelstradition. Handeln var främst just export till andra länder. Under 1800-talets början exporterade man stora mängder stångjärn men handeln tog fart rejält efter 1856 när export av tackjärn blev tillåtet.

Brukens föregångare, bergsmännen, hade varit hårt uppbundna mot kontakterna med handelshusen. De sålde endast en liten del själva. Brukspatronerna hade nästan samma förhållande till köpmännen. Bruket kunde sälja en del av sin produktion till ett fast pris till köpmannen eller låta köpmannen sälja järnet.

Järnet skulle vägas innan det såldes
Stångjärn och järntackor fraktades på pråmar och kärror och senare på järnvägen till Gävle och hamnarna. Järnet skulle levereras till närmsta järnvåg, som var ett lager där järnbruken förvarade sitt järn i väntan på försäljning.

För Gästriklands del gällde detta naturligtvis järnvågen i Gävle. Här registrerades och vägdes järnet noga. Järnvågen brann ned i den stora branden 1869 och byggdes inte upp, kanske beroende på att det då inte längre fanns krav på att järnet skulle vägas.

Export till hela världen
Köpmännen och handelshusen som köpt järnet hade många utländska kontakter som de sålde järnet till. Nu tog hamnarbetarna och sjömännen vid för det sista farofyllda steget i järnbrukets produktion: exporten. Man reste först till norra Europa och England men under 1800-talet också till Nordamerika och Nya Zeeland.