Under 1800-talet har allt fler bruk ägts av samma ägare och järnproduktionen började nu, sakta men säkert, att koncentreras till några få orter. Man börjar införa nya processer i produktionen som kräver investeringar och en bra produkt.

Det blir allt svårare att konkurrera och därför köps många bruk upp. Det blir också svårare att konkurrera på världsmarknaden.

Mindre bruk försvinner
Efter 1860 försvinner många små järnbruk, som antingen inte klarat av de nya processerna eller köpts upp av andra bruk. Nu skapas större anläggningar där det var lämpligt med tanke på energi och transport.

Från 1840-tal fram till 1913 minskas antalet järnbruk från ca 500 till ca 40 större järnverk. Bland dessa kan nämnas Forsbacka, Ockelboverken, Hofors och Sandviken som blev de sista stora järnverken efter att man lagt ner de små järnbruken runt om i landskapet.

Bättre transporter
En annan förklaring till bruksnedläggningen var järnvägen. Förr var man tvungen att frakta både kol och malm från skogar och gruvor, men inte så långt. Man kunde inte heller frakta det färdiga järnet alltför långt utan att det tog för mycket kostbar tid.

När järnvägen kom kunde man istället frakta både kol, malm och järn hur långt som helst snabbt - och mycket billigare. De järnbruk som inte hade tillgång till järnvägen fick större transportkostnader och konkurrerades ut.