Vegetationen har
en mera nordisk än sydländsk natur. På vissa trakter ingå dock båda uti
hvarandra, så att Gestrikland utgöra gränsen emellan Sveriges nordliga och
dess sydliga flora.
Provinsens däggdjurs-fauna
är, om icke rik på arter, dock temligen rik på individer. Björnen är här
icke sällsynt. Mera allmän inom rodjursklassen är dock Loen, som
tyckes finnas i icke obetydligt antal. Varg förekommer hela året
om, och inom flera socknar anställer den isynnerhet sommartiden kännbara
förödelser bland getter, får och ungboskap. Räf är allmän. Icke sällsynt
äro Utter, och Mård, Järf och Fjällräf förekomma
sällan, oftare deremot Greflingen som inom provinsen har sin nordliga
gräns.
Af däggdjur i öfrigt
kan Gestrikland skryta af att inom sina gränsor hysa Elgen till betydligt
antal. På Harar, Ekorrar o.d. är ingen brist.
Igelkotten
har här sin nordliga gräns, men är mycket rar.
Af skälar (sälar)
känner man Gråskälen och Ringlade skälen. Af den senare göra
yngre individer ofta vårtiden besök i Gefle-ån ända in till staden. Dessa
visiter som anses menliga (skadliga) för laxfisket i ån, aflöpa dock vanligen
mycket olyckligt för de nyfikna små. Af Delphiner torde på kusten
någon gång förekomma samma art (Delphinus phocaena?) som en eller annan
gång förirrat sig in i Dalelfven och der blivit fångad.
Såvida det kan anses
möjligt att för foglarne uppdraga bestämda gränsor, der den ena arten slutar
och den andra vidtager, eller der tvenne mötas, utgör Gestrikland för några
individer inom Svenska fogel-faunan en sådan gräns. Så t.ex. synas härstädes
upphöra mot norr: Råkan, Nötväckan som är mindre sällsynt,
Nötkråkan, Kärrmesen; Gröna hackspetten, Blåkråkan,
Svarta storken, Tofsvipan, Hägern m. fl.; mot söder:
Gråhöfdade Hackspetten, Lafskrikan och Dalripan.