Lars gick långsamt vägen över bron, det var ganska tyst och stilla nu i Gammelstilla. Nere från verkstaden hördes ett svagt surrande ljud. Lars tänkte på allt som hans farfar hade berättat.

På patron Gussanders tid
På patron Gussanders tid hade det varit liv och rörelse överallt. Då var stångjärns-smedjan i full gång och i masugnen eller hyttan som den också kallades, brann det dygnet runt. Då hade kolhuset varit fyllt av svart sotigt kol.

Nu förvarade man hö i kolhuset och Lars och hans kamrater från skolan brukade smyga sig dit in för att hoppa i höet. Han hade hört att kolhuset snart skulle rivas, så då blev det väl slut på den leken också.

Långt tillbaks i tiden hade masugnen legat ända borta i Skommarhyttan och Gussander hade byggt en rak fin väg ända till Gammelstilla för att transportera tackjärnet till smedjan. När den hyttan blivit för gammal och dålig, byggde man en ny, här nere på planen i Gammelstilla.

Malmen blev järn och slagg
Farfar som hade varit masmästare en tid, berättade mycket om hur man smälte järnmalmen i hyttans väldiga eldgap. Den krossade malmen rostades först i rostugnen som hade en hög smal skorsten. Den färdiga malmen fördes högst upp i hyttan, där blandade man malmen med träkol, och kalk. Sedan fick malmen långsamt sjunka ner till botten av hyttan genom den brinnande elden.

När det var färdigt fick man först tappa av slaggen som man brukade göra slaggstenar av. Många av husen här i Gammelstilla var byggda av sådan slaggsten. Längst ner i hyttan slog man upp ett hål i muren och där fick det heta flytande järnet rinna ut i formar på golvet och stelna till tackjärn.

Hyttan var borta nu, den var riven, själv hade han aldrig sett den. Man kunde ändå tydligt se där den hade legat.

I smedjan
Smedjan var också tom och tyst nu. Förr hade den stora hammaren dunkat och dundrat så hela byggnaden skakade. Därinne värmdes tackjärnet i härdarna så att det gick att forma till smältstycken under den största hammaren. Smältstycket värmdes en gång till och sedan slogs det ut till ett långt stångjärn.

Det var liksom stångjärnen som var meningen med alltihop, med allt slit, smuts och buller. Det var stångjärnen de alla skulle leva på, hade farfar sagt. Det var så förr på bruken, alla, från den minsta unge ända upp till patron Gussander, skulle leva på vad stångjärnet gav i förtjänst.

På gamla smedjan finns det några sneda och rostiga bokstäver och siffror av järn. 1766, N M J E U E, står det. När smedjan byggdes 1766 så ägdes hela Gammelstilla av Nils Joakim Uhr och hans fru Margareta Elisabet Ekman. Det är deras initialer som står kvar på väggen.

Patron går i konkurs
Patron hade kämpat hårt, han hade försökt att få bruket att löna sig. Han hade muddrat upp ån ända till Ottnaren så att ångbåtarna skulle komma fram och kunna transportera stångjärnet vidare.Han hade byggt en ny hammare längre bort som kallades Axelshammaren, men allt det där hjälpte inte.

Patron hade fått gå i konkurs som man sade, det betydde att han inte kunde betala sina skulder och att han måste lämna det han ägde.

Han hade börjat att bygga en stor herrgård, där han och familjen skulle bo, den blev aldrig färdig. Nu var det mejeri i det stora huset på udden och bara mejerskan bodde där.

Farfar hade berättat att Gussander var så förtjust i sina vackra vita vagnshästar, att han hade selat på dem de finaste silverbeslagna seldonen och lett dem till en gammal lergrop och skjutit hästarna, hellre än att någon annan skulle köpa dem. Men om det verkligen var sant visste han inte...

Men allt detta var ju länge sedan, snart en 40-50 år sedan och det var snart bara farfar kvar som kunde berätta om den här tiden.

Pappa arbetar i verkstaden
I verkstaden jobbade pappa nu, där tillverkade man en massa olika saker, jordbruksredskap och ångpannor och allt vad det var.

Det var spännande att vara med i verkstaden, det surrade och susade från remmarna som snurrade runt därinne och drev alla maskinerna.

När Lars blev stor, kanske han också kunde jobba där, tänkte han.

Spöken på smedbacken?
Lars sneddar över smedbacken och går upp förbi det gamla vita magasinet. Det drar kallt här i hörnet och Lars skyndar sig förbi den stora vita byggnaden, barnen tycker att det här huset är lite kusligt med sina galler för fönstren.

Lars syster hade en gång i just den här backen sett och hört ett helt tattarfölje med mängder av hästar och folk. Ingen annan hade sett dem och det fanns inte ett spår av dem i snön efteråt. Pappa trodde inte på henne, men det var nog en spöksyn som hon hade haft, det är Lars säker på.

Sommarlov och ogräsrensning
Nuförtiden jobbade de flesta med jordbruket, ladugården var stor och det fanns alltid gott om mat i Gammelstilla. Mjölk från alla korna och på mejeriet tillverkade man stora feta ostar. Många som arbetade här hade egna grisar och höns så man hade det ganska bra.

Om några dagar började sommarlovet, då skulle han och alla de andra skolbarnen ut och rensa i rovlanden. Det var tråkigt, men man kunde inte protestera, det skulle göras.

Nej! Nu var han hungrig efter alla tankar på ostar och andra härligheter. Det var nog bäst att springa hem och höra om det var matdags snart.