Att arbeta i smedjan var att utsätta sig för värme och höga ljud många timmar varje dag. Arbetet i stångjärnssmedjan var mycket tungt, smältorna kunde i vissa fall väga upp till 200 kg.

Det tunga arbetet och den starka hettan framför härdarna tog hårt på smedernas krafter. Slagen från hammaren och oljudet från blåsmaskinen medförde att de flesta smeder fick hörselskador när de blev äldre.

En dag extra ledigt fick man kring midsommar, den stora festhelgen vid Gästriklands järnbruk. Annars var det bara de stora kyrkhelgerna som var fria från arbete.

Arbete dygnet runt
Arbetet i smedjan pågick dygnet runt, från söndag kväll till lördag eftermiddag. Man arbetade vanligen i tvåskift med arbetspass på 5-6 timmar:

Då gjorde vi sex smälter på skifte, mästarn tre å drängen tre, å den som gjorde femte smältan fick gå å väcka nästa lag. De va två skift å de blev ungefär sex timmar på varje, någet över också iblann.

De va besvärlit på den tiden, men man visste inte åv någe annat se. Då fick vi ner å dra på ve femtiden på söndas-kvällarne. Mästarn ställde härden, han bruka gå ut ve klocka sex, å så tog de väl en timme. Men iblann kunne han få hålla på hela förmiddan. Å hadde han mycke å göra, då fick man sta ner hjälpa honom. Då fick vi hålla på hela veckerna.

De va inte åtta timmars arbetsdag då, utan tolv va de, å så fick han hålla på te lördas-eftermiddagarne klocka sex eller fem.

En kort vila mellan skiften
Vilan blev ofta inte tillräckligt lång för att man skulle hinna tvätta sig och gå hem för att sova. Den välbehövliga vilan fick man i det så kallade "labbet" (från franska l´arbre, "skjul"), där sov man hela veckan och gick hem först på lördagen.

Labbet var försett med några enkla sovplatser och en eldstad och låg oftast i en byggnad i direkt anslutning till smedjan:

Vi pojkar, vi fick ligga i labbe på vilskifte. Där hadde dom slagi ihop sängar å ohyvlade bräder, å så va de halm under å slarvtäcke ovanpå, å så en halmkudde under huve. Där låg vi i byxene, en kunne aldri klä å sej heller.

Linne och läder skyddade mot elden
Smederna var enbart klädda i långa linneskjortor. Linnetyg är svalt och inte så lättantändligt. För att ytterligare skydda kroppen användes ett förkläde av skinn, ett förskinn. På benen hade man lösa ben av linnetyg, som knöts om knäna och på fötterna använde man hemmagjorda träskor.

Så här berättas det om smedernas arbetskläder från Kungsfors någon gång under 1880-talet:

Dom hadde långa skjorter, smederna, utå linne, å så linne-trumper å förskinn. Dom kunne få byta skjorter också en två, tre gånger på skifte. Mycke vävde dom själva, men dom kunne också köpa åv hälsingar, som kom strax efter jul - då när arbetsdagarna börja som dom sa. Dom hadde både väv å ospunne lin å hemgjord tråd me sej. Men farmor, hon vävde allti själv, för farfar han va så grov, så hellre vävde hon i den bredd de skulle va, än hon skarva åv hälsingeväven.

Märkt av smidet
Det var ett hårt arbete att vara smed. I Carl-Herman Tillhagens bok Järnet och människorna beskrivs hur smeden märkts av sitt arbete:

Stångjärnssmedens hårda arbete gjorde honom redan vid fyrtio år krokryggig. Genom den ställning han intog under utsmidandet av järnstängerna blevo hans ben inåtböjda: han blev kobent. Musklerna i hans armar utvecklades i hög grad, och i följd av hans böjda rygg föreföllo de oformligt långa, då även händerna voro stora. Man kunde redan på avstånd känna igen hammarsmeden. Men hammarsmeden var icke blott böjd vid fyrtio år: blåsmaskinens susande, vattenhjulens plaskande och vattnets brus i förbund med de jämnt ljudande hammarslagen gjorde honom lomhörd. Vid femtio års ålder var han döv och icke så sällan lemlytt.

Smeden. I smedjan rörde sig allt kring mästersmeden. Han var arbetsledaren. Men det var ett hårt arbete att vara smed och man kunde inte gå om inte arbetet var gjort och skiftet var över.

Bilden föreställer Gustaf Pettersson, smed på Forsbacka jernverk.