Det var en liten pojke som den 18 juli 1858 kom springande med ett av de viktigaste meddelanden som konsul Göran Fredrik Göransson på Högbo bruk fick i sitt innehållsrika liv: Blåsningen i Edsken lyckad! Därmed var grunden till det blivande brukssamhället i Sandviken lagd!

Vi vet inte vad pojken hette. Han var inte unik på något sätt utan bara ett av många barn som hade sina olika sysslor vid järnbruk, gruvor, fabriker, sågverk och jordbruk.

Att barn arbetade var naturligt
Det vanligaste var att man redan i sexårsåldern började bidra till familjens försörjning eller hjälpa till hemma. Det första "arbetet" var oftast att passa yngre syskon medan modern var ute i andra sysslor.

Barnen började tidigt med att gå ärenden - att springa med matsäck till far i smedjan och att bära ved och vatten. De kunde vakta djur eller rensa ogräs i brukspatrons trädgård. De äldre flickorna sattes att mjölka och mocka.

Flickan blev piga
Flickorna fick tidigt ett stort ansvar för hushållsarbetet i hemmet. Efter skola och konfirmation var det vanligt att man tog plats som piga på herrgården, hos inspektorn, bokhållaren eller på någon bondgård i trakten.

Så här berättar en kvinna om sin barndom i Brattfors under 1870-talet:

När ja va nie år, då fick ja börja som sytpiga borta hos ett folk. Karda fick vi, när vi va alldeles små, sitta ve spisen, å gå te skogen me fåren. Å, så rädd vi var! Ja va väl nie år, å min syster va åtta. Vi sprang in i en gård å fråga i ett, va klockan var. Å vi höll fårena på en liten grön fläck å tordes inte röra oss. Vi va rädd för varg å björn å elaka djur, som dom hadde tala så mycke om.

Pojken blev "kolkase"
Pojkarna fick hjälpa till i hyttor, smedjor och med körningar. I tolvårsåldern kunde en pojke börja som kolpojke, "kolkase", i smedjan eller i hyttan. Han kunde få sopa golven, bära dricksvatten och frakta packlådor.

Med åren fick han sedan fortsätta med allt tyngre och alltmer avancerade sysslor. Arbetet kunde vara tungt och arbetstiden var 11-12 timmar per dag.

Ibland kunde det vara svårt att få arbete. Så här berättar Erik W. Jansson, Axmar bruk, om sin barndom. Han var född 1872:

Jag och min äldsta bror ville att far skulle höra efter arbete åt oss så vi kunde hjälpa till med familjens uppehälle. Far sa: "Ni är för unga barn, att börja slita, ni hinner nog, om ni får leva". Men vi var envisa, så far gick upp till förvaltaren. Jo, vi fick börja på jordbruket med en dagspenning av 32 öre per dag i 12 timmar, 64 öre om dagen för två. Jag var då 11 år fyllda och min bror 13 år.

Sen kom vi till valsverket, där var det ju lite bättre betalt. Vi blev anställda som rätarpojkar. Det var 6 timmars skift, arbete 6 timmar, vila 6 timmar, vecka ut och vecka in, hela sommaren också. Det var onaturligt för barn i den åldern, men det gick.

På detta sätt kom barnen in i de vuxnas arbete. De lärde sig hur olika processer gick till och hur farlig arbete var. De lärde sig också vilken plats de och deras familj hade i brukssamhället och att det enda som räknades var hårt arbete.

Brukspatronen bekostade skolundervisningen
Brukspatronen bekostade skolundervisningen för brukets barn långt innan det blev vanligt i övriga samhället.

År 1842 blev det lag på skolundervisning för alla. Skolundervisning hade då funnits vid många bruk sedan tidigare. Undervisningen pågick i början 4-5 månader om året, däremellan var barnen på ferier och hade då tid att arbeta.