Under arbetet
i gruvan hade bergsmän från Torsåker uppfattat bestämda slag från
bergväggen. De avbröt genast arbetet. Men samma dag kom ett lag av
18 gruvdrängar och bergsmän från grannsocknen Ovansjö till gruvan.
De ville inte låta sin planerade dag i gruvan gå förlorad, utan fortsatte
under skratt och skämt över gruvfruns närmanden och rädslan hos bergsmännen
från Torsåker.
Med jämna mellanrum
fortsatte gruvråets varningar. Och så följde katastrofen. Gruvfrun
hade inte varnat utan orsak. Knackningarna kom i snabbare följd och
Ovansjöbornas skämt byttes mot oro. Allvarsamma lämnade de verktygen
och sökte skydd. Men då var det för sent. Med brak och dån störtade
berget ned, fastklämde och skadade några av dem, men dödade ingen.
Trots detta
berättar sägnen, blev de obevekligt avstängda från de levandes värld.
De instängdas klagan, omväxlande med böner och psalmsång hördes i
dagar och veckor. Raset storlek gjorde det omöjliggjorde alla räddningsförsök.
Krutet hade inte börjat användas i gruvorna och den vanliga sprängningsmetoden
- tillmakningselden - kunde inte användas då de innestängda då kvävdes
av rök och vattenångor.
Traditionen
gör gällande att kungen, som vid rasets tidpunkt befunnits i Gävle,
nåtts av ryktet om olyckan, skyndsamt for till olycksplatsen tillsammans
med sin fogde. Kungens närvaro gav nytt hopp åt de nödställda, vilka
hela tiden kunde anropas och höras.
Oberörd av
risken för nya ras deltog kungen själv i räddningsarbetet. I mångdubbla
skift bedrevs nu arbetet, där större delen av befolkningen i Ovansjö
och Torsåker deltog. Ändå gick arbetet alldeles för långsamt.
När de instängda
klagade över sin hunger, gjordes lyckade försök att i bergspringor
trilla ned ärtor till de nödställda. Men efter raset steg hela tiden
vattnet i gruvan, oåtkomligt för räddningsmanskapets pumpar och hinkar.
Det steg tum för tum och nådde till sist de innestängdas sista tillflyktsort,
tystade deras jämmer och avslutade deras lidande. Där bakom bergsmassorna
har de enligt sägnen fortfarande sin grav.
