Konstgången eller
konsten
Drivkraften - av
oerhörd styrka - förmedlad av konstgångens - konstens -enkel eller dubbelarmade
räcka, var vid Storbergsgruvan under Hedvalls tid, vattenhjulet i den år
1875 upptagna Nyängskanalen mellan Fagersta och Nyäng. Pumparna i Stollgruvorna,
Penninggruvan och Kalkbrottet däremot drogs av konstgångar från hjulhus
i Tjärnäs övre vattenfall, och efter 1880, från hjulhuset vid Tjärnäs kanalen,
där vattenhjulet på sin tid Sveriges största, var 45 fot i diameter.
Från hjulhuset gick
alltid konsten ut med dubbla armar, dva med en konstarm från en vevsväng
på vardera sidan av vattenhjulet. Varje stolpe i den långa räckan, ägde
en rörlig tvärbjälke, som i sin tur i "grimmor" uppbar de påkrokade konstarmarna.
Avståndet mellan
stolparna var c:a 8 m och deras höjd fick rätta sig efter terrängen: högre
i sänkorna, lägre på upphöjningar i markytan; konstarmen fick ju inte brytas.
Där konsten gjorde en krök, eller delade sig i två armar till skilda gruvor,
anbringades ett vändhjul, vändaxel. På gruvkanten avslutades konsten i en
vinkelbock som fortplantade rörelsen nedåt i lodrätt riktning till pumpen.
Konstens rörelsefrihet
var inte stor, två ā tre meter kunde armarna växelvis gå i längdriktningen.
Missöden av olika
slag - ibland katastrofala - drabbade oundvikligt konstgångarna förr eller
senare. Om en av armarna brast t.ex. vad hände då? Jo, vattenhjulet kände
den lättande arbetsbördan, ökade takten varvid även den ensamt arbetande
återstående konstarmen bröts sönder vid påfrestningen. Sen började en vild
karusell. Vattenhjulet gick med förfärande fart, dånade och röt så det hördes
lång väg, och ute efter linjen bröts under dunder och brak, stolpar, tvärbjälkar
och konstarmar som tändstickor innan hjulhusmaskinisten hann komma ut och
hejda sitt rasande vattenhjul genom att stänga dammluckorna.