På Storbergets topp i Torsåkers sn ligger Stillgruvan. Den har brutits sedan "urminnes tider", och har varit i drift, med kortare eller längre avbrott, fram till 1880-talet.

Gruvan fylldes med vatten
Ett problem med Stillgruvan var att malmen fanns på stort djup och att gruvan lätt fylldes med vatten. Tanken väcktes då att från bergets fot bygga en gång in till gruvan. En sådan gång kallades gruvstoll (av tyskans die Stolle/gruvgång).

Farlig rök
Den 1 oktober 1781 tändes den första tillmakningsbrasan vid stollens början. Många gruvarbetare omkom vid stollgångsarbetet som höll på i nära 10 år. Rökutvecklingen var stor p.g.a. tillmakningseldarna och det var just detta som var dödsorsaken.

Efter 8 år hade man kommit 255 m in i berget. Då var det omöjligt att fortsätta, Ett schakt öppnades då i gången, 37 m djupt. Schaktet var färdigt 1790 och nu fortsatte arbetet allt snabbare.

Språngmarsch undan vattenmassorna
År 1791 var stollen färdig. Den var då 265 meter och enligt beräkningar skulle man befinna sig mitt under Stillgruvans väldiga vattenbassäng, varifrån vatten redan sipprade ned i gången.

Här offrade man stollarbetets enda sprängskott. Den stora laddningen av bergkrut anbringades i taket - ingen visste hur tjock taket var. Det blev en enorm smäll, som man pratade om i 100 år i bygden!

Han som tände på hann med och näppe undan vattenmassorna som pressades fram genom stollen och likt ett vattenfall störtade nedför branten. Gruvan som varit omöjlig att länsa tömdes plötsligt. Satsningen var lyckad.

Stillgruvan blev nu Torsåkers förnämsta. Den bröts i närmare 100 år och gav en god svartmalm med stor järnhalt.