Många dokument berättar om gruvarbetarnas öden. Oset från tillmakningseldar, ras från berget och fall från stegar skördade många offer.

Gruvarbetet skördade offer
I Torsåkers kyrkböcker för åren 1780-1805 kan man utläsa att av bygdens cirka 80 gruvarbetare dog 16 man av "håll och sting", lungsot och andra lungsjukdomar, sju genom dödsolyckor i gruvan, fem dör av epidemier, ett fåtal dör av ålderdom och då som ungefär 60-åringar. Medellivslängden är låg, ungefär 40 år.

1804 den 2 maj. Grufdrängen Jon Ersson i Solberga, 40 år, 7 mån. 10 dygn. Fallen i Storbergets grufwa.

Röken, oset och den evinnerliga hostan
Torsåkers främste bygdeskildrare William Eriksson beskriver målande en gruvarbetares hårda vardag, som den kunde ha tett sig i Storbergsgruvan år 1807:

I västra orten som blir allt djupare lyser sig ortdrivaren Henric Göransson fram med tjärbloss.

Med tillmakningseldar har Henric arbetat sig genom berget. Långt inne i orten röker elden mer än dem brinner.

Med spett och järnkilar brottas Henric med berget i det ångande heta töcknet, och nu snart måste han för rökens, osets och den evinnerliga hostans skull utbyta veden mot bergkrutet.

Sedan han lastat sin malmkärra tar han sig tillbaka och tippar kärran utför stupet.

Med ögon som svider och rinner urskiljer han kamraterna på gruvans botten. Han ser hur soldaterna Eric Elg och Göran Sträng och de övriga, under stigarnas tillsyn fraktar undan rasmassorna, borrar och bryter och lastar där nere i halvmörkret, eller matar andra tillmakningseldar vilkas kvalmiga dunst stiger utefter fuktiga, hängande bergväggar. Detta är deras egentliga hem.

"Helvetet på jorden"
Carl von Linné är kanske mest känd för sitt sätt att namnge växter och djur. Under 1700-talet gör han många resor i Sverige, år 1734 besöker han Stora Kopparbergets gruvschakt i Dalarna. Linnés anteckningar från nedstigningen i gruvan beskriver en arbetsplats som är "helvetet på jorden":

I dessa mörka och av solen aldrig skådade salar gick nu detta fördömda folk, mer än 1200 stycken. Sot och mörker omgav dem på alla sidor. Överallt sten, grus, droppar av vitriol, rök, os, hetta, damm. Man var rädd för ras som på mindre än ett ögonblick kunde krossa dem utan hopp om räddning.

Jag var så rädd för de stora djupet, för mörkret och faran, att håren reste sig på mitt huvud, jag önskade att bara få stå på jorden. Här gick de nu i sitt anletes svett och arbetade, nakna till midjan. Framför munnen hängde en ylletrasa för att de inte skulle insupa alltför mycket rök och damm. Svetten rann ur deras kroppar som vattnet ur en yllepåse. Ack hur lätt kunde icke en svimning komma över en, då man gungade i de sviktande stegarna. Men hur svårt och faseligt det än är, fattas här aldrig arbetare, utan människor söker med ihärdigt och med största iver få arbete här, på de det kära brödet må vinnas

Varje beskrivning av helvetet finns här, mitt för ögonen; ingen präst kan beskriva det mer fasansfullt.