Det var många som arbetade i gruvan. Alla hade speciella arbetsuppgifter och deras yrken hade olika titlar. Stigare fanns fram till 1800-talets mitt, då det byttes mot förman. Benämningen gruvdräng försvann också då och ersattes med gruvkarl eller gruvarbetare.

Kvinnor och barn arbetade på gruvbacken
Kvinnorna och barnen hade också del i arbetet vid gruvan. Inte direkt i gruvhålen, men uppe på gruvbacken hade de sin givna plats. Bergsmännens egna kvinnor och barn arbetade sällan vid gruvan, däremot gruvarbetarnas kvinnor och den fattigare delen av befolkningen.

Beväpnade med slägga och hammare
Vaskarna, som sorterade malmen, var ofta kvinnor och barn. Mest gick de i varpet - det uppforslade berget - beväpnade med slägga och hammare och knackade loss malm från gråberg.

Det var ett hårt arbete, de bar sina fat och sköt tunga malmfyllda kärror. På hösten var det kallt, blött och blåsigt. Hårt var det men inte speciellt lönsamt.

Gruvsmeden vässade borrar
Det fanns flera byggnader vid gruvan. Där fanns gruvstugan där arbetarna bytte kläder och åt matsäck, smedjan där gruvsmeden vässade borrar och vågen där varje lass malm som lämnade gruvområdet vägdes och noterades.

Gruvbloss och karbidlampa
När en gruva blev mer än 20-25 m djup måste belysning till. Tidigast användes gruvbloss, torrvedsstickor doppade i tjära. Omkring 1850 började talgljus användas. Omkring 1880 kom de små gasoljelamporna, som både luktade och rykte starkt.

Gruvpaltor och barmskinn
Någon speciell gruvklädsel har inte funnits. Oftast var det starka, hemvävda och hemsydda kläder, som efter att de varit helgdagskläder blev gruvpaltor. Lika för alla var barmskinnet, ett förkläde av kalvskinn, som räckte ner till knäna.

Skorna var tjockbottnade kängor som tillverkades av byskomakaren. Gruvarbetarna kunde själva laga och förstärka dem med pumpläder, förbrukat läder från gruvpumparna, som de köpte mot avdrag på lönen.