Bergsmannen kunde också själv sälja järnet. Han for då på längre marknadsresor med järnet lastat i en hästdragen kärra. Ofta hade bergsmannen drängen eller pigan med på dessa resor, vilka kunde vara nog så strapatsrika. Så här berättar en man, Carl Larsson från By socken, grannsocken till Torsåker:

Kvarteren på de olika ställena voro alltid så överfylld med forbönder och resande, att man sällan - det fick vara aldrig så kallt på vintern - kom åt att liga i eldat rum. Man fick luta sig mot en rimfrostklädd höpåse, oftast också tjälad av att hästarna gått och slickat på den, och sova ute i lider och färdstall eller under bar himmel.

Man for illa i en utsträckning, som vår tids människor, vana vid alls sköns bekvämlighet, inte kunnat göra sig en föreställning om. Värst var det för de unga pigorna och drängarna. Litet kläder, litet mat och assint brännvin skulle pojkarna ha. De skulle härdas som det hette, men kuren var för kraftig för flertalet. De togo döden på sig under alla strapatser. Det var en fruktansvärd gallring bland de yngre åldrarna, och det var endast de allra starkaste som blevo kvar.

Men unga drängpojkars och pigors försakelser och lidanden förr i världen bli aldrig berättade.De som leva och gått igenom hundåren ha lyckligtvis glömt det värsta, och de som stupade på vägen tiga, som alla glömda, stupade arbetets hjältar i vår allmoges långa historia.

Under resorna levde man på matsäck som medfördes i en järnbeslagen matspann, bröd, torkat kött, ost, smör och brännvin. Om inte brännvinet räckte (som ju inte var att begära...) fanns detta att köpa vid varje gästgivargård längs vägen. Trots strapatserna hade färdvägslivet sina ljusa sidor. Bergsmannen skaffade sig en god kunskap om människor och bygder och fick impulser om det nya, moderna i städerna.