Det svenska järnet exporterades till stor del och var mycket eftertraktat redan under 1300- och 1400-talen. Tyskland var en stor kund. Här producerades flera föremål som sedan såldes tilbaka till Sverige för höga priser. Järnet användes till att göra plåt, järntråd, nålar, ringar, ringbrynjor och hjälmar.

Under 1600-talet blev järnet en ännu viktigare handelsvara. Nu producerade Sverige både järn och många av de föremål man ville ha själva.

En tredjedel av världsmarknaden
Under 1700-talet utgjorde det svenska järnet en tredjedel av hela världsmarknaden. Det kunde ibland nästan ha samma värde som guld. Stångjärnet var råvara, bl.a. i engelska fabriker som tillverkade redskap och verktyg.

"Bondjärn"
En del av järnet blev kvar i landet. Det såldes på marknaden eller direkt hemma av bergsmannen, s.k. bondjärn. Det bearbetades i klensmedjor och blev t.ex. beslag, lås, verktyg, redskap. Även större produkter kunde smidas, t.ex. hjulaxlar, järnspett, slipstensvevar, ankarjärn, slädspänger, hjulskoningar m.m. Detta gjordes för eget husbehov, på beställning eller för att säljas på marknadsresor. I bergslagsbygden finner man alltid prov på fina klensmidesarbeten - råvaran fanns ju på nära håll.

Byggnadsjärn
Stångjärnet kunde också användas som byggnadsjärn - som förstärkningar i byggnadskonstruktioner. Vid rivningar av gamla hus kan man ibland hitta sådant stämplat järn, som med stämpelns hjälp kan härledas till en viss tillverkare.