Under 1700-talet var statens regelsystem strängt och snävt. Bergsmännen skaffade sig ibland extrainkomster genom att smida mer järn än de hade rätt till enligt sina privilegier. Det var inte lätt för myndigheten att kontrollera hur mycket järn bergsmännen sålde. Gästriklands bergsmansbruk ansågs svårstyrt.

Rika bergsmän
Försäljningen av stångjärn gav bergsmännen en bättre levnadsstandard än den övriga befolkningen. Bergsmännen bytte åt sig varor och tyger av köpmännen och klädde sig i finare kläder än folk i trakten i övrigt. Välstånd yttrar sig också genom att de redan under 1700-talet anställer folk i gruvor och smedjor.

Bergsmanshyttorna försvinner
Sin sista storhetstid har bergsmansbruket under 1830- och 1840-talen. Det fanns vid den tiden sju hyttor och stångjärnsmide vid 19 hammarplatser i Torsåkers och Ovansjö socknar. Därefter börjar de konkurreras ut av de stora järnbruken som framställer järn av mycket god kvalitet till låga priser.

Fri försäljning av järn
Under 1800-talet avvecklas också statens hårda styrning av järnproduktionen. Tackjärn och smidesjärn får därmed framställas av vem som helst och var som helst. Det banar väg för en industrialism som kommer att även leda till de flesta av de mindre brukens död.

Bergsmännen blir sågverksägare
Sågverksindustrin utvecklades kraftigt under 1800-talet. Bräder blev Sveriges nya stora exportvara. Bergsmännens egendomar bestod oftast till största delen av skogsmark. Detta blev räddningen för bergsmännen. På de gamla vattendrivna hyttplatserna byggdes istället sågar. Jordbruket kom också att bli viktigare för bergsmannen.