Mjölken var, liksom mjölet, en viktig vara på gården. Mjölken gav grädde, kärnmjölk, filmjölk, ost och grädde. Mjölken slogs över gröten eller användes för att göra välling.

Grädde och smör
När den färska grädden kärnades i en smörkärna, blev den så hårt vispad att den klumpade ihop sig och bildade små gula simmande klimpar av smör. Smöret saltades med grova saltkorn.

Ibland kunde grädden bara kärnas, vispas, lätt och bjöds då till läckra efterrätter som vår vispgrädde. Mjölken som blev kvar kallades "kärnmjölk" från kärnan.

"Täte"
Man gjorde en speciell sorts filmjölk, "täte" eller långmjölk, av mjölk som tillsatts lite gammal filmjölk för att bli tjock. Från början hade man gnidit med ett blad från tätörten i ett kärl som man sedan hällde mjölk i. Blommans blad har ett ämne i sig som ansågs göra mjölken tjock och seg.

Osten
Osten var viktig mat och åts ofta och gärna. Osten gjordes av mjölken som tillsattes lite löpe. Löpen utvanns av magarna från spädkalvar. Mjölken delade sig i ostmassa och vassle. Detta hälldes i en träsil för att låta vasslan rinna av och samlas i ett kärl.

Ostmassan pressades ned i en träform som först hade täckts med en linneduk. När ostmassan hade stelnat ordentligt togs osten ur formen och fick ligga på en hylla och torka.

Messmör
Vad hände då med vätskan man samlat upp? Den kallades vassla och kokades nu upp över elden i stora kärl. Den skulle stå och koka länge. När det mesta av vätskan kokat bort återstod en tjock och brun massa. Messmör! Nu gällde det att ta av grytan av elden annars kunde man bränna vid den tjocka smeten. Man hade nu kokat messmör och den åts färsk eller torkad då den kunde blötas upp med lite mjölk.