Bergsmannen var också jordbrukare. Under 1800-talet försämras lönsamheten i det småskaliga bergsbruket. Bergsmännen får efterhand jord- och skogsbruket som huvudnäring.

Finurligt system
Gårdens marker bildade ett finurligt system. Nära bebyggelsen fanns åker och äng, "inägomarken". På skogen runt byn, "utmarken" och fäboden, betade djuren sommartid. En annan del av bergsmannens naturgivna system var tillgången på vattenkraft som behövdes för framställningen av järn.

Åkern värderades högt
Åkrarna brukades för det mesta i tvåsäde. Det innebar att halva ytan fick vara i vila (träda), medan den andra såddes, mestadels med korn och råg. Åkern hade den minsta ytan av markslagen, men värderades och vårdades mycket högt. En bördig åker kunde föda många människor.

Äng är åkers moder
På ängen och andra slåttermarker samlades hö inför vintern. Äng är åkers moder lyder ett gammalt ordspråk. Åkern krävde gödsel och det fick den av ängen! När djuren vintertid stod inne och livnärde sig av hö från ängen, så växte naturligtvis också gödselstacken. Gödseln spreds på åkrarna och ökade växtkraften där. På så vis förflyttades den del av ängens näring som gödseln innehöll till åkermarken.

Åker och äng var inhägnade, efter principen att boskapen skulle hållas borta från säd och hö. Djuren var alltså inte instängda. På inhägnade stigar, "fägator", kunde de föras ut på skogsbete i utmarken.