Man hade kor, kanske getter, får, grisar och hästar. Alla djur var lika viktiga. Kor och getter gav mjölk, ost och smör, fåren gav ull och kött, grisarna gav kött. Hästen var en viktig del i jordbruket.
Fäboden sparade
betet vid byn
Korna, fåren och getterna gick ute på bete i skogen på sommaren, ibland
vid fäboden. Fäboden låg en bit bort, för att spara betet
omkring byn. Gårdarnas fäbodar låg nära varandra på
byns egen skog. Fäboden bestod
av en liten stuga med lagård. Här bodde en piga som skötte korna och getterna
under sommaren. Varje dag skulle de mjölkas. Mjölken blev till smör,
messmör och ost.
Boskapen betade fritt
Korna och getterna betade fritt under så stor del av året
som möjligt.
Åker och äng var inhägnade, efter principen att boskapen skulle hållas
borta från säd och hö. Djuren var alltså inte instängda. På inhägnade
stigar, "fägator", kunde de föras ut på skogsbete i utmarken.
Korna och getterna betade i den stora allmänna skogen.
Eftertraktade hudar
Boskapen gav först och främst mat till hushållet. I bergsmansbygderna
var hudarna också eftertraktade. De användes till bl.a. masugnarnas bälgar
och till gruvornas rep.
En riksdaler per get
Folk som var fattiga eller de som inte ägde mark hade inte rätt att låta sina
djur gå på bete i den allmänna skogen. De fick betala för betet. Från
år 1865 finns en lista där det står vem som hade sina getter på bete. Här
kan vi läsa att de fattiga fick betala en riksdaler för varje get som skulle
beta.
Uppbördslista för 1865 års mulbete med getter på Bergs by gemensamma betesmark.
Enligt bystämma beslut skall betalas 1 riksdaler för varje get och den som intager getter från andra byar skall derföre stånda laga ansvar böter erlägga. 10 Maij.
| Karakter | Namn | Getter | Rd |
| Grufarbetare | Lars Jansson | ½ | 0,50 |
| Grufarbetare | A. Jonssons enka | 2 | 2 |
| Dagakarlen | Olof Olsson | 1 | 1 |
| Smeden | Lars Hammarstedt | 2 | 2 |
| Smeden | P.E. Ekström | 2 | 2 |
| F.d. landsbonden | Jonas Ersson | 1 | 1 |
Envisa oxar
Ibland kunde man också ha dragoxar till jordbruket. Torsåkersbönderna försökte
anpassa sitt jordbruk efter oxarna så gott det gick. Oxarna var starka och
tysta men tröga och envisa, åt inte så mycket som en häst och när de blev
obrukliga som dragdjur kunde de slaktas.
Ibland kunde de ställa till problem... Klicka här om du vill läsa den lustiga historien om den lata oxen i Tjärnäs i Torsåker!
