Vid den på
1880-talet halvt urdikade Tjärven var marken alltid, även normalt,
gungande, men nu på försommaren var det så "sånkt" på den gamla sjöbotten
att oxarna sjönk ner vid varje steg på särskilt sumpiga ställen.
Så en dag
hände sig inte bättre än att ett av de sömnaktiga kreaturen trampade
ner sig i ett dike och låg där i dyan, tillsynes alldeles hjälplös,
ur stånd att komma upp igen. Allt manskap på Tjärnäs herrgård samlades
efter hand omkring den stackars förolyckade oxen. Med rep och taljor,
spadar, hävstänger och strävor, etc. arbetade karlarna, svettade och
svor om vartannat men utan framgång.
Till en början
fyllda av medömkan över arbetskamratens ofärd, rådslog de och strävade,
grubblade och prövade alla metoder, bäddade under med granris och
försökte igen med nya tag. Det blev bara värre och värre och till
slut höll de på att fastna själva i dyn vid det vanskliga undsättningsarbetet.
Oxen däremot gjorde å sin sida minsann inga ansträngningar för att
komma upp ur gyttjan, trots maningsrop och slag och alla de fula tillmälen
och kränkande förolämpningar varmed han efter hand hugnades. Han tyckte
synbarligen att han låg bra som han låg, hade det mjukt och skönt
omkring sig, idisslade och slapp billigt undan dagsverket.
Det fanns ju
i yttersta nödfall ett utomordentligt medel att få envisa oxar att
resa på sig. Det nämligen att lägga halm vid bakändan på den och tända
på. Det var på tal, men detta obarmhärtiga hjälpmedel kunde inte tillgripas
i det dagsaktuella fallet där ju föremålet för ett sådant experiment
satt ohjälpligt fast, utan möjlighet, som det såg ut, att själv ta
sig loss.
Förmiddagen
gick och gubbarna visste ingen levandes råd med oxen. Nersmorda med
gyttja från topp till tå, ledsna och trötta av det fruktlösa arbetet
och ilskna över oxens maklighet, beslöt de att gå upp till herrgården
efter en uppsättning grövre taljor och hävstänger och några mans förstärkning
från annat håll.
Då hade klockan
emellertid blivit tolv på dagen och innan manskapet hunnit så långt
från olycksplatsen började "vällingklockan" på herrgårdens taknock
ringa till middag. Klangen hördes vitt över dalen, en efterlängtad
signal för både pådrivare och dragdjur och ett välsignat avbrott i
den dagliga enformigheten. Ja visst, men idag blev det varken middag
eller middagsvila sa karlarna sinsemellan med ursinniga blickar tillbaka
på orsaken till alla denna förtret.
Men då - de
trodde inte sina ögon - vad såg de om inte hur dragoxen, som tydligen
bara legat och väntat på middagsringningen, nu självmant, helt och
hållet för egen maskin, kravlade sig och gick upp ur gyttjan, sävligt
och lugnt som den naturligaste sak i världen, reste sig och gick hem
som den var van och alltid brukade göra då vällingklockan ringde på
herrgården till utfodring och vila.
